Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det här är femte dagen som jag går runt och känner mig riktigt sjuk i kroppen. Ungefär som om jag hade influensa – eller åtminstone hyfsat hög feber. Jag är feberöm på huden och har feberont i kroppen. Jag är febertrött i både skallen och kroppen. Jag har absolut ingen kondition att prata om alls just nu. Min ork är i princip lika med noll.

flower-ish_line

Det riktigt dryga är att jag inte tror att jag är sjuk. Såhär har det varit till och från sen i mars. Jag går runt och är halvkrasslig större delen av tiden – några dagar eller nån vecka kan jag till och med känna mig hyfsat frisk. Men så är det nån vecka här och där, när jag känner mig riktigt jävla assjukast av alla, typ. Som just nu. Och ni anar inte vad fruktansvärt jävla påfrestande det är. Inget bryter nämligen ut – den här gången har jag nyst ett par gånger, men inga andra tecken på vare sig förkylning, allergi eller något annat. Och jag känner skillnad på allergi och förkylning.

Lägg till detta att jag som under hela mitt vuxna liv sluppit vandra runt med den där krypande oron (lättare ångest), nu helt plötsligt sedan några dagar tillbaka, har fått just lättare ångest sena kvällar (säg; nån timme eller ett par, innan jag går och lägger mig). Det är sjukt jävla irriterande, eftersom ångest, även om det är i lättare form, är fruktansvärt påfrestande.

Att lägga till ytterligare; handläggaren på överförmyndarnämnden som handlägger mitt ärende om byte av god man säger att jag inte ska vänta mig för mycket av whoever blir ny god man när det gäller att skaffa ny lägenhet, eftersom jag är skuldsatt och så vidare (hände igår). Återigen kastas jag från den pyttelilla svaga förhoppningen om att jag kanske kan få flytta härifrån, in i den redan nedblodade betongväggen som säger att jag kommer att få bo i den här lägenheten i det här huset till den dag jag dör. Och jag ska inte hymla; det gör att min känsla blir att just precis den dagen närmar sig i betydligt högre hastighet än den bör. Jag kommer av olika skäl inte att genomföra just precis det, men tanken och känslan är där och bara det i sig är inte ok.

wavey_ball

Det är för övrigt en väldigt konstig känsla att gå runt och må crappigt i kroppen och skallen, men samtidigt ha idéer och tankar om andra saker i livet som eventuellt kanske perhaps maybe går att utveckla och faktiskt göra. Kanske. Men inte ens sådana saker törs jag hysa några förhoppningar om, därför att jag kan mycket väl stoppas av det faktum att jag lever på försörjningsstöd.

Jag befinner mig i ett moment 22 så det bara skriker och vrålar sig hest om det. Jag har planer, funderingar, önskemål och så vidare, om framtiden. Men de förutsätter att jag kan rehabilitera mig på mitt sätt, inte på sätt som ingår i nån slags jävla allmän mall för AF och Socialtjänsten (jag har ingen sjukpenning, så FK ingår inte i sammanhanget för min del).

Så just nu är det jobbigt. Faktum är att det är fruktansvärt jobbigt. Jag mår inte särskilt bra alls, inte på en endaste fläck. Inte på utsidan eller på insidan. Ur det perspektivet kanske man kan säga att det inte är konstigt att jag känner mig sjuk. Fast jag tror inte det är psykosomatiskt heller.

waterdrop

Allting är bara bläh. Jag är trött på att det ska vara så in i helvete svårt att få vettig hjälp som faktiskt gör skillnad.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet