Alla vägar leder till Rom, sägs det. På ungefär samma vis kan man säga att allt som har med mina grannar att göra, leder till oerhört negativa tankar hos mig själv om mig själv.
Just nu är det jag och den äckligaste kärringen i trappen som slåss om huruvida porten ska stå uppställd från morgon till kväll. Hon vill det, jag vill det inte. Jag anser att jag har rätt, och jag anser dessutom att både fastighetsskötare och personal på kontoret hos hyresvärden daltar med henne och låter henne få som hon vill bara för att. Det retar mig till vansinne, eftersom jag råkar hysa ett fanatiskt starkt hat gentemot den här äckliga människan. Jag tycker inte att det är ok att hon ska få göra precis som hon vill här i trappen och ute på gården – men det gör hon.
Samtidigt som jag är obstinat som en jävla gnu (orimligt så, skulle nog en del säga) så går jag runt och tycker att det är fruktansvärt påfrestande. Det här är nämligen i princip det enda jag tänker på. Det är det första jag tänker på när jag vaknar, det sista jag tänker innan jag somnar, och i princip all tid däremellan grubblar jag över mitt boende, hur jävla äckliga de här två (men framför allt den här) kärringarna är som bor i min trapp. Jag är mästare på att spela oberörd utåt, men på insidan är det kaos och paranoia i en salig blandning.
Och jag vet hur löjligt det låter. Jag vet hur extremt töntig jag är som inte kan släppa det här – men jag kan verkligen inte för mitt liv tycka att den människan ska få fortsätta styra och ställa, lägga sig i och tro att hon är den enda som får göra som hon vill och att alla andra ska anpassa sig efter henne.
Visst underhållningsvärde har det att jag råkar veta att hon stör sig fruktansvärt mycket på att jag så fort jag är på väg ut eller in, stänger porten om den är uppställd. Viss underhållning ligger det i att hon tycker att jag lägger mig i hur hon lever sitt liv – och det kan hon gott ha.
Men det förtar inte hur fruktansvärt jobbigt det är att bo i det här huset med denna fruktansvärda människa. Faktum är att jag inte ens ska säga högt hur jävla påfrestande det är, för då blir ni oroliga.