Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag ska vara ärlig. Helt ärlig. Den här situationen med mina grannar som jag hatar, och som hatar mig… den tar kål på mig. På riktigt, och jag menar allvar. Inte bara att det får mig att må väldigt, väldigt dåligt. Den får mig att fundera på saker som i och för sig aldrig kommer att hända, men som jag ändå funderar på.

Och det är inte ett skämt. Min paranoia tar sig orimliga och oproportionerliga proportioner. Jag är så misstänksam att en tusendel vore nog för de flesta att smälla av. Jag litar inte på en enda människa, förutom de jag känner väl – och ibland knappt ens det. Så fort jag blir tilltalad av någon jag vet vem det är men inte känner, eller kanske känner litegrand, blir jag misstänksam. Om någon ställer frågor – om mig eller min hund, blir jag sjukligt misstänksam. Jag tror att alla är ute efter att skada mig på ett eller annat sätt. Jag råkar veta att minst en av mina grannar (de två det gäller, alltså) vänder sig om och stirrar och pratar om mig när jag går förbi.

Jag känner mig övervakad och uttittad. Jag inbillar mig att de här två grannkärringarna har koll på allt jag gör. Jag tror att de sitter och pratar om mig och funderar ut nya sätt att göra mig illa på. Och detta är inte helt taget ur luften.

Vet ni att jag i princip har slutat lyssna på musik på grund av mina grannar? Kärringen som bor rakt under mig är så ljudkänslig så det är pinsamt. Henne har jag fått mycket skit av för att jag spelar musik. Förra året fick jag klagomål från en typ 20-årig brud som bor vägg i vägg, fast i porten bredvid. På grund av det möblerade jag om till min egen nackdel för att slippa hennes jävla gnäll. Och då handlade det om att lyssna på musik dagtid! Nu törs jag knappt lyssna på musik av rädsla att någon ska tycka att jag spelar för högt eller att något annat konstigt händer på grund av musiken.

Effekterna av det här är… onaturligt stora. Jag går runt och ifrågasätter mig själv på de mest fantasirika vis. Är jag verkligen en bra människa? Gör jag rätt? Får jag göra si eller så? Får jag vara på det här sättet? Är jag sjuk i huvudet? Nej, jag gör nog fel. Jag är nog fel. Fan, jag är universums största misstag och min existens borde raderas. Jag borde suddas bort från allting som är. Allt det jag har varit, det jag har gjort, all den påverkan och inverkan jag gjort på människor, ska suddas ut. Jag borde inte få finnas. Jag tänker att jag måste vara så perfekt som möjligt ur ett grannperspektiv, för att inte ge kärringligan något att racka ner på.

dark_left

Och det här är ju inte ok. Vilken normal människa som helst skulle ha flyttat från det här huset för länge sen. Nu är det ju då så att i praktiken så får inte jag flytta härifrån. Nämligen så vägrar min hyresvärd att hjälpa mig med en annan lägenhet – i alla fall så länge protokollet från hyresnämnden i november förra året gäller. Jag vet inte hur länge det är, men man kan väl anta att det gäller fram till november, i alla fall. Minst. Mitt problem är ju – vilket jag också upplyst om, att jag är skuldsatt, så det är svårt för mig att få lägenhet hos annan hyresvärd. Men si, det skiter min hyresvärd i. De går enbart efter det faktum att jag fått klagomål på mig, inte att mina grannar utsatt mig för så mycket lögner, skitsnack och förtal att hälften skulle få vem som helst att bryta ihop.

waterdrop

Det enda jag kan säga om det här som skulle kunna uppfattas som positivt, det är att jag mår såhär på somrarna. Kärringarna ägnar nämligen all sin vakna tid åt att sitta i bersån på gården, hinka kaffe, röka och prata skit och skvallra om folk och fä som rör sig omkring dem. Jag mår piss somrarna igenom eftersom de, om jag har otur och missar deras lunchtider, inte kan gå vare sig ut eller in utan att de ser mig.

Det enda jag vill ha är lite lugn och ro, och jag vill ha positiva saker som gör att jag kan slappna av och fokusera på bra saker i stället för dåliga. Att bo här hjälper mig inte ett smack. Jag kan inte ens bestämma mig för om jag kan leva med att bo kvar hos samma hyresvärd eller om jag vill till en annan. Jag törs liksom inte ens drömma om vad jag helst skulle vilja ha, för det kommer jag aldrig att få.

I alla fall inte såsom mitt liv ser ut just nu.

Arkiv
Translate