Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det kan man säga om många saker, men den här gången kan man verkligen säga det – och upprepa det många gånger utan att det blir tröttsamt. Jag har alltså gått runt och mått crappigt i ungefär en vecka, på grund av pms insåg jag idag vid mitt första toalettbesök.

Inte undra på att jag mått crappigt. Jag har under hela mitt liv (när jag inte har en p-stav eller annat effektivt preventivmedel) lidit av extremt jobbig pms. Två veckors svåra depressioner följt av sju till tio dagar med blodbad (framför allt som tonåring), och så ungefär en vecka någotsånär normal. Och när jag säger extrem pms, menar jag extrem pms.

Det förklarar också varför jag haft så mycket finnar den senaste veckan. Och varför mitt sockerbegär har stuckit upp sitt fula tryne, även om jag inte velat ha just socker – jag äter annat i stället.

Jag gillar när saker har såna här förklaringar. Då kan jag pusta ut och bara genomlida saken i stället för att gå runt och fundera.

Just nu sitter jag och har… inte mensvärk, men ni vet, när det känns som att livmodern nästan lossnar. Jag vet inte hur jag ska beskriva det annars. Eller, det är väl inte livmodern som lossnar 😀 utan snarare äggen… men ni vet vad jag menar.

Det som retar mig med allt det här – och det gör det varje gång, är att jag har en p-stav som gör att jag i princip aldrig har mens. Jag har den här p-staven just för att slippa pms för att det är så sjukt jävla jobbigt. Och de extremt få gånger jag faktiskt får mens, får jag också pms – och blir lika förvånad varje gång. Jag känner liksom inte igen symptomen längre eftersom de uppstår så sällan. Förr när jag hade mens regelbundet visste jag ju precis – nu har jag noll koll…

line

Så ska då jag gå runt och blöda ett par, tre dagar, misstänker jag. Har jag riktig tur blir det bara någon dag. Därefter dröjer det nog inte länge förrän Ella sätter igång. Hon har gått och släppt päls i tamejfan säkert två månader. Nu börjar det – tack och lov – gå mot sitt slut, och då brukar hon börja löpa ett par veckor efter det. Så efter evigheter med pälstäckta golv och sängkläder ska vi nu gå mot blodbad.

#facepalm

Arkiv
Translate