Finns det något jag stör mig på är det okunskap. För att inte tala om oviljan att skaffa sig kunskap som faktiskt stämmer. Felaktig information stör jag mig på också. För det mesta stör jag mig på det här när det gäller människor som sympatiserar med och kanske till och med röstar på Sverigedemokraterna.
Idag ska jag inte prata om Sverigedemokraterna, dock, utan om något helt annat.
Jag läste en drygt tio år gammal artikel i SvD om hur psykisk sjukdom skulle vara en myt. Det är en man vid namn Maths Jesperson som – då, för tio år sen, hade nån slags ny idé om att psykvården i princip skulle skrotas, man skulle skippa all medicinering och inrätta små kärleksfulla mötesplatser här och var i samhället dit man kunde gå om man kände att man mådde dåligt.
Jag köper att psykiatrin behöver förbättringar. Det gör den. Vårdpersonalen behöver också gå charmkurser och de behöver lära sig att de har ett serviceyrke. De finns till för att deras patienter ska må bra. Deras patienter finns inte till för att de ska få sin lön. Gällande medicinering håller jag också med om att läkarna inom psykiatrin behöver lära sig att lyssna på sina patienter och se vad de faktiskt behöver, och vad som är helt onödigt.
So far, so good.
Men att gå därifrån till att påstå att psykisk sjukdom är en myt. Att säga att det enda psykisk ohälsa beror på är svårigheter i livet. Att det enda man behöver är hjälp och stöd för att ta sig igenom sina tunga upplevelser.
Alltså, ursäkta, men shit i helvete vilken jävla bullshit.
Vid en snabb sökning på Google (sökterm; Demokratisk psykiatri) hittade jag bland annat någon slags anteckning (pdf) från nåt seminarie i Stockholmstrakten. När jag läser det kan jag på något sätt, någonstans, förstå tanken, men jag ryggar ändå tillbaka vid tanken på… well, en hel del, faktiskt.
Såsom jag uppfattar det hela, är det en utopi man eftersträvar. Man vill ha en helt ny terminologi (detta är jag dock helt med på, jag tycker orden patient och brukare suger kuksvett och rövhål, faktiskt), man vill ha diverse center överallt, om man behöver bli inlagd ska man bli det på vanliga avdelningar… tja, jag ids inte räkna upp allt, men jag blir på riktigt alldeles trött.
Det som retar mig mest, dock, är att den här Maths Jespersen tar sig friheten att mena att min psykiska sjukdom inte är något mer än några obearbetade problem. Innebär det att jag skulle kunna bearbeta dem, och sedan vara frisk, eller?
Det är så jävla dumt så jag blir alldeles trött.
USCH!
Något annat jag blir fruktansvärt trött på, men också faktiskt jävligt rädd för, är två saker. För det första blir jag väldigt orolig när jag skummar grejer på sajter som påstår sig berätta sanningen. Ungefär som Avpixlat, Fria tider med flera, fast om andra saker. Detta verkar vara stort i USA. Det absolut läskigaste med just det är att personerna bakom sajterna verkar vara ganska religiösa, och dessutom konspirationsteoretiker i mer eller mindre grad. Det andra som gör mig jävligt orolig, är när folk – framför allt nära vänner till mig, börjar läsa såna här grejer och tro på skiten.
För några dagar sen fick jag en länk till en sån sajt delat på min tidslinje på Facebook. Personen som delade menade verkligen inget illa med det, men innehållet i denna länk gjorde mig fly förbannad, faktiskt.
Den handlar om bipolär sjukdom, specifikt, och skribenten tycks undra om bipolär sjukdom egentligen handlar om en gåva i stället för en förbannelse. Typ. Jag orkade inte läsa hela texten (dels är den aslång, dels blev jag så förbannad, dels är den så fel), så jag ska inte säga att jag vet allt som står i den. Men tanken är på något sätt att om vi i stället för att medicinera bort våra maniska perioder, kunde ge oss hän någon slags naturlig kreativitet. Det jämförs med att ha en hund i koppel som man sedan släpper lös så att den ska få vara sig själv och naturlig.
MEN HERREJÄVLA FUCKING GUD!!!
Jag vet inte vad ni andra går igång på, men personligen gillar jag begränsningar. Att vara gränslös är inte en positiv upplevelse. Tänk bara på det här med att ha en målbild på jobbet; har man inga ramar att jobba inom kan man göra precis vad fan som helst och så blir ingenting gjort i stället. Titta på barn (och hundar, för den delen); vi behöver ha begränsningar, regler, rutiner och så vidare. Det funkar liksom inte annars.
Nej, jag blir jätteorolig när jag läser sånt här skit. När jag ser hur folk som säger sig ha jobbat eller ha annan erfarenhet av psykiatri eller psykisk sjukdom, kommer med så fullständigt jävla obildade, okunniga och rent av skrämmande tankar om hur det “skulle kunna vara”.
Snälla, någon, underhåll mig eller kom med något vettigt i fråga om psykiatrin i stället för all den här skiten!?
Pretty, pretty please!? 🙂