Nog för att min pms gjorde sitt till för att jag skulle gå runt och må crappigare än värst under ungefär en vecka, men nu har jag inte pms längre – och har för första gången på väldigt länge ångest, just. Man kan ju gå runt och vara deprimerad och må dåligt på många sätt, men jag brukar inte ha någon särskilt uttalad ångest… förutom nu.
Inte gillar jag att ha ångest, heller. Det är helt värdelöst. Hela bröstkorgen vibrerar av all oro som trängs däri. Tankarna spinner runt och runt i en ändlös karusell som aldrig tar slut, och som enbart fokuserar på hur värdelös jag är, hur dålig jag är, vilken hemsk människa jag är, och kanske ännu mer – vilken jävla otrevlig, sur, grinig och bitter människa jag håller på att bli, enbart för att jag bor där jag bor och inte kommer härifrån.
Överlag just nu är det just bitterhet, surhet och grinighet som kännetecknar mig. Jag har otroligt svårt att släppa paranoian jag har över mina grannar, och det gör mig fruktansvärt sur och grinig och bitter. Jag har dessutom minst lika svårt att släppa (och acceptera, för det gör jag bara inte) att ingen tycks vara villig att hjälpa mig ur den här situationen med boendet. Min egen hyresvärd är ju helt jävla ovilliga – inte ens deras fastighetsjurist kunde uppfylla det han lovade. Andra hyresvärdar jag varit i kontakt med menar att man antingen inte får ha betalningsanmärkningar eller så måste man ha en avbetalningsplan in action, så att säga. Längre än så har jag inte lyckats ta mig på egen hand (vilket bland annat är varför jag sökt om en god man).
Det känns som att det finns så oerhört mycket att vara ledsen och besviken för just nu. Och det är just besviken jag är (bland annat, i och för sig). Man tycker att samhället säger att det ska vara behjälpligt på alla möjliga sätt och vis. Jag är inte van vid att be om hjälp, och jag tycker egentligen inte om det – men när jag för en gångs skull faktiskt ber om hjälp, då finns den inte inom synhåll, för det är ingen jävel som behagar vara sådär behjälplig!
Och I’m telling you – det är tamejfan skandal.
Jag tycker nämligen inte att det är vare sig rätt, rimligt eller rättvist att någon ska behöva bo på ett ställe där man vantrivs så till den milda grad, ett ställe som får en att må så fruktansvärt dåligt att till och med otänkbara saker börjar kännas som något slags halvalternativ för att slippa skiten. Det är inte rimligt eller rättvist, när det borde vara så lätt att hjälpa till.
Men; jag vet inte om det är det faktum att jag är sjuk eller att mina grannar hatar mig lika mycket som jag hatar dem, att det inte går att tänka cirkulärt omkring en person som är skuldsatt, eller vad det nu kan tänkas vara… Men nåt är det ju som gör att det verkar fullständigt jävla omöjligt att jag ska kunna få bo på ett ställe där jag inte har grannar av det äckliga, vidriga slag som jag har här.
Nämnde jag att jag är bitter?