Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag träffade min god man idag, och vi började planera min ekonomi, hur jag ska lägga upp det med skuldsanering och så vidare. Jag tog också upp några saker jag önskar mig – ny soffa, nya köksmöbler, balkongmöbler, mobil, dator och så vidare.
Det fick mig att tänka på det här med människovärde. Inte det grundläggande människovärde vi alla har bara för att vi är människor (även om det också har fått sin grundliga omgång och törn), utan det värde vi får genom vad vi har.
Ni vet. Jag fick min soffa för några år sen av en kompis – jag hade hjälpt henne med en hemsida, och fick hennes gamla soffa i stället för pengar. Det var otroligt trevligt, eftersom soffan och fåtöljerna jag hade innan dess, var sjukt gamla och obekväma. Men den här soffan är också halvgammal, trasig, sönderklöst av katterna… ni vet. Mitt gamla köksbord som jag köpte begagnat när jag flyttade in här för… ja, vad det nu är. 13 år sen? Det är repigt, avskavt, inte helt stadigt, det går en tunn, tunn spricka genom hela bordsskivan på minst ett ställe… Min dator är flera år gammal – fungerar förvisso fortfarande bra, men det skulle inte göra något att byta ut den. Mobil behöver jag ha en ny. Den jag har, fick jag av pappas sambo för kanske tre år sen.
Jag har suttit och porrsurfat lite på bara… grejer. Ingen dator, ingen mobil. Bara möbler och lite småpryttlar. Utan att ha egentligen räknat ihop det, skulle jag tippa på att jag hamnar nånstans runt 8 – 10 000 spänn. Och då har jag räknat lågt. Det är inga stora, överdrivet dyra grejer. Jag har tittat på en av de billigaste sofforna på IKEA – fast i en större variant. Billiga möbler till balkongen. Lite krukor och annat till balkongen. Nytt datorbord (hörnbord). Jag har inte ens räknat in klöspinne åt katterna, och de behöver verkligen ha en – helst större. Vi har en, men den är över sex år gammal och repet hänger mer än det sitter fast. Och det är bara sån där liten, enkel.
Om jag inte blivit sjuk i bipolär sjukdom. Om jag fortsatt jobba. Om jag haft en vettig ekonomi. Då hade jag kunnat köpa alla de här sakerna. Men nu blev jag sjuk. Min ekonomi gick i tusen bitar. Jag har varit i vansinnigt dåligt skick. Och efter ganska många år utan mer pengar än jag har nu (innan jag avslutade företaget hade jag ju inga pengar alls, i princip)… tja, jag har aldrig haft möjlighet att köpa på mig de här grejerna.
Den känslan suger väldigt många fula ord. Och man känner sig inte som en hel människa utan att ha de här sakerna. Det är inte sakerna i sig som är viktiga, egentligen, utan bara känslan av att man är som alla andra. Så långt det är möjligt. Att man har en närmaste omgivning som är hyfsat presentabel. Inte trasig, inte sliten.
Men framför allt, tror jag, är det känslan av att man är värd det. Ni anar inte hur många gånger jag suttit i någon av mina gamla, trasiga, fula soffor och tänkt att jag inte är värd bättre. Att jag inte förtjänar att ha fint hemma. Att allt jag gjort med mitt liv är så dåligt och värdelöst att jag knappt förtjänar att ha ett hem, ens en gång. Och jag har skämts och känt mig skyldig de gånger jag tänkt att jag skulle vilja ha något annat, något nytt och fint.
I vilket fall. Nu när jag har en god man som kan hjälpa mig med saker och ting, så kan jag kanske någonstans kanske hoppas att jag har ett människovärde, ändå. Om inte annat kan hon hjälpa mig att återfå det.
Och ni anar inte hur mycket värde man kan få, enbart genom att ha sådant som alla andra har. Trots allt speglar man sig i omvärlden, och när omvärlden är och har något helt annat, mer, än man själv…
Då. Well. Då är man inte med nödvändighet människa. Faktiskt.