Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Det händer jättemycket konstigt i mitt huvud. I rätt många år har jag varit så otroligt passiv – när det gäller allt. Det har varit svårt att få arslet ur för att faktiskt göra saker, oavsett vad det är. Jag har inte haft någon energi, ingen lust (såsom i lustfylld att göra något alls), det har helt enkelt inte gått, bara.

Därför är det extremt märkligt när min tankeverksamhet börjar röra på sig. Lite nyvaket än så länge, och inte helt redo att sätta mig in action än, men ändock. Den tänker på att det är trevligt att göra annat än att sitta framför datorn. Den tänker på saker att köpa hem – inredningsgrejer, till exempel. Den tänker på att jag ska komma ihåg att klippa tånaglarna (och fingernaglarna). Att det ska bli intressant att se hur fotfilstjosan jag har beställt hem, funkar. Den tänker på saker jag vill ha om och när jag kommer att flytta härifrån.

Och så tänker jag en hel del på vem jag vill vara. Jag är inte där helt än – uppenbarligen. Bland annat krävs den där gastric bypass-operationen och viktnedgången som följer med den. Men bortsett från det, så är jag ändå på väg mot att vara den person jag vill vara.

Haha… jag undrar hur mitt liv kommer att se ut, om säg 2 – 3 år. By then hoppas jag att jag både opererats och gått ner en massa i vikt. Dessutom har jag flyttat. Jag bor förmodligen i en trea så att jag kan ha ett separat arbetsrum (både kontor och syrum). Jag bor med mina katter – och Ella, om hon finns kvar då.

Däremot tror jag att jag fortfarande är singel. Jag vet inte, jag har av någon skum anledning svårt att se mig själv tillsammans med någon. I alla fall just nu. Äsch, det återstår ju att se, såklart.

Men framför allt – framför allt, ser jag mig själv som balanserad. Med möjligheten att vara just den jag vill vara, därför att bipolariteten hålls i schack av medicineringen.

Shit. Man fattar inte vilken fantastisk bild och känsla det här är, om man inte själv varit i den här situationen.

Tänk vad otroligt märkligt det är, det här med att få rätt medicinering kan åstadkomma sådana absurda skillnader i ens mående och förmåga att leva. Jag kan inte låta bli att fascineras i överkant, faktiskt. Jag vet att jag upprepar mig, men jag har varit i så dåligt skick att det endast handlade om överlevnad. Det var liksom inte ett liv. Just därför är det så… well, det är märkligt, jättekonstigt, men också otroligt fascinerande och roligt när de har små tankarna dyker upp, en i taget.

Jag tycker att det går förhållandevis fort, så har jag riktig tur kanske det faktiskt funkar att börja jobba igen efter nyår. Och plugga. Och flytta. Förhoppningsvis, om jag har tur, har jag redan fått göra min gastric bypass. Alltså, tänk er bara, om allt går vägen på de sätt jag vill att det ska.

Vi får se, no!?

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet