Idag lyckades vi äntligen få till det. Att träffas, jag och min sedan några veckor, gode man. Det känns jäkligt bra att kanske få lite ordning på saker och ting, utan att behöva göra allt jobbet själv. Det låter kanske egotrippat och slött, men det skiter jag i.
Fast jag måste ge henne att hon är tuff. Min plan var att lämna allt som har med gamla skulder att göra till henne, och så aldrig titta åt det hållet ever again. Men hon tvingade mig att öppna alla kuvert jag sparat åt henne, från diverse inkassobolag. Hon fick titta på dem, men jag fick minsann sitta där och sprätta upp dem, ett efter ett. Ondsinta människa. Dessutom, när hon gått igenom dem och klurat ut vad som var vad, räknade hon på det och upplyste mig om hur mycket pengar det är fråga om.
Mindre än man hade kunnat tro. Visst, det här är bara inkassobolag – kronofogden är inte inräknat. Men ändå. Jag har gått och närt någon slags skräckfylld mardrömsfantasi om summor uppåt minst en halv miljon. Minst. Ni vet. Men det här var summor som, även om det naturligtvis är mycket pengar, ändå är hyfsat hanterbart. Inte så länge jag lever på försörjningsstöd, kanske, men ändå.
Och nej, jag kommer inte ihåg hur stor summa det är, och även om jag gjorde skulle jag inte berätta det i alla fall.
Vidare, om ekonomi, bestämde vi hur vi ska dela upp betalning av räkningar. Vad hon ska göra, vad jag ska göra, hur hon kommer att spara, till vad, och så vidare. Förhoppningsvis – förhoppningsvis, kommer jag att kunna försäkra mina djur.Sen pratade vi lite om andra saker jag önskar mig. Som till exempel nytt boende. Som till exempel en ny mobil, en ny dator. Ny soffa. Nya köksmöbler. Lite annat smått och gott. Sånt man kan söka fondpengar till.
Det här kommer att bli bra.
Utöver detta…
Utöver detta läste jag en artikel i Dagens medicin idag. Den handlar till min extremt stora glädje om hur SKL (Sveriges kommuner och landsting) vill minska behovet av att hyra in läkare (psykiatriker) inom psykiatrin. Jag måste erkänna att jag blir otroligt imponerad och nöjd när jag läser att man vill satsa på bättre kvalitet, kontinuitet, förtroende och så vidare. Allt det som många patienter, mig själv inkluderat, ofta gnäller på.
Kommentarsfältet är fullt med tjock, kletig kritik. Jag har bara skummat väldigt hastigt, och tror säkert att en hel del av den är befogad. Men jag tycker också att man måste börja någonstans. Dock är jag inte heller naiv nog att tro att det kommer att bli jättebästaste psykiatrin någonsin över hela landet. Jag betvivlar att varje landsting kommer att satsa de pengar som krävs för att det ska bli jättebra och såsom det borde vara, för alla.
Men det är ett klart stort steg på vägen, och jag gillar verkligen att man tar det.