Innan jag ger mig in på kritik och åsikter vill jag bara säga att jag idag av någon skum anledning hittade på en gammal vad jag personligen skulle kalla vän till mig, även om vi aldrig umgåtts särskilt intensivt, på Facebook. För ungefär sju år sen när jag valdes till ordförande i den länstäckande föreningen Kultur i Rörelse, satt jag och den här mannen i styrelsen tillsammans under ungefär två och ett halvt års tid.
Jag pratar om Leif Ahnlund, motorkonstnären, som jag av någon anledning alltid kom väldigt väl överens med. Jag tyckte mycket om honom då, och han har på många sätt fungerat som mentor åt mig inom just konstfrågor. När jag avgick som ordförande och försvann från jordens yta in i bipolaritetens och utbrändhetens dimmor tappade vi kontakten. Därför blev jag så jätteglad när jag helt oförhappandes hittade honom på Facebook. Jag hade inte förväntat mig det – alls.
(Jag tänker inte länka till Leif eftersom hans sajt verkar ha hackats av några som kallar sig X-Black.)
Men nu är vi vänner på Facebook och jag känner mig så otroligt glad över den sakens skull. Jag hade inte insett hur mycket jag saknat Leif. Han var den första som förstod mitt sätt att tänka – det här med att tänka fort, ni vet. Då var det aldrig prat om någon diagnos hit eller dit, utan han bara förstod det och bekräftade att det är möjligt att fungera så.
Åh, vad jag är glad!
Now, besides that. Jag skulle ljuga om jag sade att jag har varit väldigt engagerad i diskussioner, debatter, kritik och så vidare, angående dokumentärserien Mina två liv, för det har jag inte. Jag kommer med stor sannolikhet att delta i en debattartikel om saken, men för tillfället är det nog allt. Dock så anser jag att det är rätt intressant att ta upp åtminstone delar av den kritik som framförts – och som jag själv delvis står bakom. Nämligen den om det här med klassuppdelningen i Ann Heberleins dokumentärserie.
En ny bekantskap till mig – faktiskt den här snubben jag skrev om för ett tag sen, som bara blev helt tyst i ett par dagar efter en längre tids konstant mailande fram och tillbaka, skrev en kritisk debattartikel i Arbetaren för någon vecka sen. Idag läste jag en text från Ann Heberlein som kanske inte bemötte just den här debattartikeln per se, men som gav svar på bland annat kritiken om klass. Personligen tycker jag inte att Heberleins svar var särdeles uttömmande, men hon hade en viktig poäng som jag själv faktiskt inte alls tänkt på (och känner mig lite smådum för, för jag borde ha tänkt på det).
Det jag borde ha tänkt på är detta med etiken i att visa upp människor i en depressiv eller hypo/manisk fas. Jag köper att det inte är etiskt försvarbart att göra detta.
Det man däremot hade kunnat göra utan att det gjort något, är att ta med personer som inte är högavlönade, lever gott och väl med designad inredning och så vidare. Personer som är låginkomsttagare, där sviterna efter deras depressioner eller hypo/manier spökat och/eller spökar för dem åratal senare. Människor som trots att de kanske är mer eller mindre stabila i sitt mående, inte lever stabila liv – än.
Även om jag känner mig ganska kritisk till just precis detta i Ann Heberleins dokumentärserie, så vill jag ändå säga att jag är väldigt glad att hon gjorde den. Jag vill också säga att jag trots mina åsikter om just detta med en välanpassad, problemfri medelklass som representant för bipolär sjukdom, förstår fenomenet med begränsningar. Att man måste välja vad man vill lyfta fram. Jag lärde mig detta den hårda vägen genom uppsatsskrivande på högskolenivå – inte alls samma sak kan man argumentera, men begränsning är det oavsett.
Skulle någon ställa frågan till mig idag om jag kunde tänka mig att ställa upp i ett sådant här program skulle jag svara ja utan att fundera nämnvärt på saken. Det är alldeles för viktigt att ge en nyanserad bild av psykisk sjukdom – och då menar jag inte att den bild Ann Heberlein visar är den enda. Snarare tvärtom (vilket på sitt vis gör att hennes bild är bra) – ofta när man pratar om psykisk sjukdom är det dreglande lallande idioter som går på dagverksamheter och bor på gemensamma boenden man tänker på. Eller för den delen är alkoholiserade, hemlösa och/eller går på droger.
Jag tror att det jag vill komma fram till är att det finns så många saker som är viktiga att berätta om. Inte bara att man kan drabbas av psykisk ohälsa/sjukdom, men också hur den kan yttra sig, vad den kan påverka, hur den kan påverkas, hur det kan skilja sig i tid på tillfrisknande, hur det kan skilja sig mellan landsting och läkare hur vården ser ut och hur effektiv den är – och så otroligt mycket mer. Att människorna som drabbas av som i det här fallet, bipolär sjukdom, kan vara höginkomsttagare, välutbildade, leva flotta liv men samtidigt vara djupt skuldsatta, men också lågutbildad, lågavlönad, sjukpensionär, missbrukare på heroin eller Treo, student, anställd eller egen företagare…
Att drabbas av bipolär sjukdom eller annan psykisk ohälsa kan hända vem som helst. Historierna som ligger bakom många av oss är tragiska på ett eller annat vis. Jag tycker att det är snålt och förenklat att ge en såpass tillrättalagd bild av bipolär sjukdom.
Detta trots att ångest och självmordstankar är klassblinda.