Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Igår när jag var och lämnade tillbaka den här utrustningen för sömnregistrering passade jag på att smita in på kemlabb vägg i vägg och ta ett blodprov för Litium-värdena. Idag ringde min läkare upp med provsvaren.

Så nu är det dags för sista höjningen. Jag har under någon månad eller så ätit 2+3x42mg Litium – nu är det dags att börja äta 3+3x42mg. Det ska faktiskt bli rätt intressant. Med tanke på hur bra jag tycker att det har gått hittills, hyser jag åtminstone vissa förhoppningar om att det kommer att bli ännu bättre nu. Dessutom, med tanke på vad jag läst och hört, så tar det mig kanske nåt halvår till innan Litiumet når full effekt. Och på vad i alla fall jag uppfattar som hög dos, så torde det ge resultat. Framför allt eftersom jag redan tycker att det gör ganska stor skillnad. Oh, och så fråga de läkaren om jag tycker att jag har några biverkningar – och det är ju det jag tycker att jag inte gör! Ja, förutom att jag är väldigt kissnödig på morgonen, men det kan jag leva med. Det är en galet liten biverkning som känns löjlig att ens prata om.

Och speaking of Litium, stabilitet och så vidare. Igår kväll (läs; inatt) när jag skulle sova låg jag och grubblade och grubblade över den här snubben som skulle hjälpa mig med persiennerna. Eftersom han inte är en nära vän på något som helst vis utan snarare en bekant med gemensamma intressen, så beslöt jag mig för att maila honom och berätta att det är min bipolaritet som ställer till det, att jag måste tänka på mig själv först och att jag därför dels inte vill att han avslutar jobbat – jag hittar på något annat, men också att jag inte vill träffa honom mer. Det låter säkert jättebarnsligt och jättelöjligt – om man inte har bipolär sjukdom och vet hur jävla vrickat det kan bli i skallen, och hur viktigt det kan vara att skydda sig själv från människor och situationer där sånt här kan uppstå (sånt här; där man överreagerar, reagerar konstigt i andras ögon, osv).

Annars har det inte hänt så jättemycket. Jag är fruktansvärt trött på grund av pollen. Idag vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk – en sån där så jag gick upp, tog värktabletter och muskelavslappnande för att sedan gå och lägga mig igen. Jag sov två timmar till, och jag var ändå helt groggy när jag vaknade. Jag hade inte direkt ont, men musklerna i axlarna framför allt, liksom vibrerade under huden. Jag har inte haft huvudvärk i den kalibern på… tja, i alla fall… jamen, säg, ett par år. Förra året gick jag ju på akupunktur ett tag, dessutom. Vi får se hur det här utvecklar sig, om jag kanske måste gå på en omgång akupunktur igen. Det återstår att se.

Nåt annat som däremot var lite småkul var att läkaren jag träffade på Öron/Näsa/Hals ringde mig idag angående den här flödesmätningen jag gjorde förra veckan (shit, vilket löjligt ord). Som jag förstod det kommer det att bli en mindre “operation” – vad jag nu ska kalla det. Behandling. Det jag ska få kallas tydligen för radiofrekvensbehandling, om jag inte missminner mig. Radiovågor, alltså, som ska minska… öööh… ja, alltså, det här ordet har jag haft svårt att komma ihåg hela jävla dagen sen hon ringde. Sorry, men jag kan för mitt liv inte minnas vad det heter. Slemhinnor!? Kan det vara så? Tja, oavsett vilket, så ska det radiofrekvensbehandlas 😀 Hon skulle konsultera de som faktiskt opererar, och sedan höra av sig.

Tja. Det var nog dagens skvaller, tror jag. Jag är jättetrött, trots att jag sovit så mycket. Ska titta på ett avsnitt till av Gilmore Girls (vet ni att jag såg tredje säsongen av Orange is the new black på typ fyra dagar?), sen ska jag nattkissa Ella, och sen vette fan om det inte är sovdags…

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet