Jag är inget större fan av högtider, faktiskt. Traditioner är till för att brytas, typ. Jag kan förstå viljan och på en del sätt också nödvändigheten i att fira riktigt, riktigt gamla traditioner som går ännu längre tillbaka än de kristna traditioner vi firar idag. Dem firar vi ju inte så mycket för att det de betyder, som för att vi kan göra av med pengar och gotta oss i slöseri av olika slag.
Men det var inte det jag tänkte skriva om eller beklaga mig över idag.
Idag tänkte jag skvallra lite om gårdagen – midsommarafton 2015, som jag tillbringade tillsammans med Daniel Lindvall. Daniel Lindvall är den här snubben jag mailat med ganska länge vid det här laget (runt en månad eller så, tror jag), och som även han har bipolär sjukdom. Vi bestämde oss för att träffas för ett par veckor sen, och som av en händelse råkade det bli på midsommarafton.
Det var otroligt intressant att träffa honom. Inte bara för att han är kulturjournalist och nördig på det viset på samma sätt som jag är kulturnördig, fast på mitt vis. Inte heller enbart för att han också har bipolär sjukdom (II), även om det givetvis är en stor gemensam nämnare. Inte heller enbart för att han är född i skorpionens tecken och jag är fisk, och dessa två tecken sägs fungera väldigt bra tillsammans.
Det mest intressanta var att trots att vi har väldigt många likheter, så är vi dessutom väldigt olika. Jag kan inte svara för hur andra upplever mig, men min egen bild av mig själv är att jag är rätt svart. Svart och grön. Men mest svart. Jag klär mig i princip uteslutande i svart. Jag har svart porslin. Jag har svarta gardiner (och röda), svarta sängkläder, jag gillar mörker, jag gillar mörk, tung musik – och så vidare.
Daniel, å andra sidan, älskar sol och värme (där jag föredrar mörker och svalka). Han frodas och mår bra när det är varmt och ljust. Jag drar mig undan solen och använder solglasögon året runt.
Det är ganska lustigt, det där. Jag har en tendens att förknippa folk, röster och annat med färger eller former. Om jag förknippar mig själv med svart och grönt (och, till min stora förvåning inte den grågröna färg som jag gillar, utan med en väldigt klar, blank och skarp grön – nästan lite metallic), så förknippar jag Daniel med orange och gult. Varmt och glatt, just.
Det här är dock en av de främsta anledningarna till att vi träffades. Vi håller på att skriva en kritisk debattartikel som vi hoppas få ut på SVT Debatt, rörande Ann Heberleins dokumentärserie Mina två liv. Här sitter Daniel i mitt vardagsrum vid fönstret som inte har någon persienn än så länge. Men på måndag blir det av, för då kommer min käre far och hjälper mig! =)
Här har ni för övrigt en bild på Molly som provsmakar vatten ur ett vattenglas i stället för att dela vattenskål med äckelpottan Ella (hunden).
Om du skulle råka vara nyfiken på Daniel Lindvall och vill läsa mer och annat av vad han skrivit, kan man till exempel hitta honom som redaktör och skribent på Film International.