Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Ibland undrar jag om jag är världens mest lättpåverkade människa, eller vad tusan det är. När jag började äta Litium upplevde jag en sån otrolig känsla av frihet, helt plötsligt. Skithäftigt, verkligen. Men sen blev jag sjuk i någon slags jätteskum influensa, och var mer eller mindre krasslig i en och en halv månad. Sen tog det ett par veckor och jag fick rosfeber. Jag åt min sista tablett penicillin i förrgår.

Och helt plötsligt – nu börjar den där känslan av frihet, ansvar och en massa andra positiva grejer, att återkomma. Så fort penicillinet har gått ur kroppen, typ. Är inte det förjävla märkligt? Är det här något som bara händer mig, eller finns det fler “out there” som också reagerar väldigt snabbt och hårt på mediciner?

line

Kommer ni ihåg vad jag skrev om häromdagen? Att jag vill skriva om? Jag vill skriva om detta att vara sin egen lyckas smed. Att det här med att bara äta medicin makes you go only so far. Och så är det ju.

Fast nu när jag börjar känna den här frihetskänslan och allt som kommer till, så känns det som att mediciner kan ta åtminstone mig, betydligt längre än jag trodde att de kunde bara häromdagen. Och nej, det är inte tal om en hypomani. Jag har vid något tillfälle använt begreppet vardagslycka, som jag tycker beskriver det rätt bra. Och för att beskriva det vidare (och som ska jämföras med motsatsen) så känner jag mig vuxen (i stället för som ett barn), ansvarsfull (i stället för oansvarig, okunnig osv), balanserad (i stället för obalanserad och jävligt bipolär) och så vidare.

Alla de här orden är för mig förknippat med något jag aldrig tidigare haft som vuxen (nånsin?), och något som jag alltid sett i förhållande till att vara just vuxen. Något jag inte varit. Det är inte förrän nu på senare tid, som jag för första gången i mitt liv verkligen börjat känna mig vuxen. Lugnt och sansat vuxen. Sådär som i att jag utan att behöva stressa, utan att känna mig obalanserad, kan fundera över vad jag vill göra med mitt liv i fortsättningen, och därefter faktiskt göra det.

line

Jag vet inte om det är möjligt att förklara för en person som aldrig upplevt den här bipolära obalansen, vilken absurd känsla av lättnad det är att helt plötsligt känna annorlunda. Att känna landskapet sprida ut sig framför och omkring en, att hårstrået man försökt hålla balansen på helt plötsligt har blivit en hel värld.

Att märka hur allt som tidigare har varit en kamp, plötsligt går lättare och lättare. Att tankarna liksom dansar i stället för släpar sig fram genom leran.

Jag ska inte säga att jag tror att jag kommer att känna såhär varje dag i resten av mitt liv. Det är en ny känsla. När den blir vardag kommer det säkert och troligen att kännas annorlunda. Men jag måste erkänna att det är förjävla roligt att på något sätt se möjligheter i stället för att inte lyckas se över vattenytan. Skillnaden på sätt att se är så absurd att det nästan är skrattretande.

Eftersom jag känner mig själv och dessutom känner min sjukdom, tänker jag inte lita på att den här känslan håller i sig. Jag tänker lita på att jag kommer att fortsätta känna mig hyfsat stabil, eftersom jag äter Litium och har känt mig hyfsat stabil hittills på det.

Men sen är det ju det där med att vara sin egen lyckas smed, och faktum är att även om jag inte upplevde den himlastormande glädje och lättnad jag trodde när jag fick beslutet om god man idag, så har känslan ändå krupit på mig under dagens gång. Och nu, när jag tänker att det kanske kan komma att bli lite förändringar åt det positiva hållet när det gäller boende, ekonomi och så vidare – så kanske jag kan tänkas komma att uppleva i alla fall någon liten smula av någon form av lycka framöver.

Och vet ni vad? Jag tycker att jag både förtjänar det och är värd det. Samtidigt.

Så det så.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet