Jag ska börja med att försöka förklara hur mitt dygn ser ut, väldigt kortfattat. Jag går och lägger mig, för tillfället ungefär vid halv två varje natt. Vaknar till liv nån gång runt 10.30 – 11.00, och ibland ligger jag och drar mig bland pälsbollarna i sängen i nån timme innan jag går upp.
Därefter tar det mig flera timmar att gå från i princip medvetlös/i dvala, till att överhuvudtaget kunna kläcka ur mig nåt mer vettigt än typ grymtande. Min hjärna fungerar inte särskilt effektivt den första fjärdedelen av min vakna tid. Så har det varit i hur många år som helst – oavsett när jag kliver upp. Det är onaturligt att vakna. Tiden som går från det att man vaknar till att man faktiskt är vaken borde förbjudas. Så är det.
När jag väl har vaknat till liv går det mesta betydligt bättre. Då går det att prata, tänka och faktiskt göra något som åtminstone kan påminna om att vara vettigt. Det är bland annat därför jag extremt sällan dammsuger förrän framåt eftermiddagen.
Sen, framåt kvällen, då är jag vaken på riktigt. Om jag inte, som till exempel nu i några dagar, har haft huvudvärk ända sen jag vaknade (trots att jag tar värktabletter). Då kan jag fortfarande vara groggy (är fortfarande groggy idag).
Men det var inte det jag ville skriva om idag. Vet inte varför jag började med det, riktigt.
Det här med att vara sin egen lyckas smed. Jag märker på mig själv att nu när jag mår lite bättre och är lite stabilare (och inte äter penicillin som stör Litiumet), så far också mina framtidsplaner iväg. Normalt för en frisk människa förmodligen, för mig är det att ta i, i överkant.
Såhär ser mina tankar ut, ungefär – helt oredigerade;
- Börja föreläsa om livet med bipolär sjukdom
- Gå 17 hundkurser med Ella (som aldrig gått en hundkurs tidigare pga min ickebefintliga ekonomi, ingen bil, hennes trasiga höfter, armbågar osv)
- Att träna hunden jag ska ha efter Ella till någon form av tjänstehund inom Hemvärnet eller liknande (den hunden är inte påtänkt ännu, och Ella har minst flera år kvar att leva – hon är bara sex år gammal)
- Läsa de 30hp som saknas till min fil kand (och sen en fil mag och därefter ytterligare minst en fil kand)
Det där ser ju inte ut att vara sådär jättemycket, kan man ju tycka. Men är det nån mer än jag som ser faran i det? Eller, fara och fara.. vad ska jag kalla det? Jo, för ögonblicket – faran.
Det viktigaste på den här listan är att börja föreläsa och att plugga. Det är sådant jag hade tänkt mig till hösten. Hundkurser med Ella kommer aldrig att bli av – jag har som sagt var ingen bil, och brukshundsklubben ligger så att man måste ha bil. Osäker på hur kennelklubben ligger till. Men det är kostnaderna också, och det är inte så jättetroligt att jag skulle kunna, rent ekonomiskt. Inte än, i alla fall.
Jag vet inte. När jag mår bättre rusar tankarna iväg till allt jag av olika anledningar skulle vilja göra, skulle må bra av att göra, men jag tror att jag måste påminna om mig om mina begränsningar.
Jobb och studier – absolut.
Att träna en hund till tjänstehund inom exvis Hemvärnet eller liknande – där tror jag att jag får sätta stopp för mina drömmar. Det vore så sjukt jävla astuffast, men alltså, jag är alldeles för lat.
Däremot förstår jag verkligen varför jag vill det. Jag dras till de här strikta rutinerna, kontrollen, reglerna och så vidare, som finns inom Försvaret. Men oavsett om det skulle vara en försvarshund eller en räddningshund eller whatever, så vore det lika tufft. Det är grejen i sig – att göra nytta, att göra skillnad.
Tidigare idag hade jag helt andra planer för det här inlägget, men jag inser nu att det ligger en hel del vuxenpoäng och friskhetspoäng i självinsikt och att faktiskt begränsa sig. Att faktiskt göra det, och inte sätta igång sjutton biljarder projekt bara för att man har lust och kan.
Men jag återkommer till det här med att vara sin egen lyckas smed. Jag har mycket att fundera på när det gäller det.