Har just ägnat en bra stund åt att sitta och småglutta i chatten efter det andra avsnittet av Mina två liv på kanal 1. Dagens avsnitt handlade om kreativitet, om huruvida bipolaritet innebär en högre grad av kreativitet än hos friska människor och så vidare. Det samtalades med tre personer varav alla tre återigen måste sägas vara synnerligen välanpassade och framgångsrika.
Don’t get me wrong. Bilden av psykisk ohälsa som förmedlas i media är ofta extrem åt andra hållet. Folk som spelar på läppen, som är hemlösa, drogar för att inte behöva tänka/känna och så vidare. Men jag retar mig fortfarande på att den bild som jag tycker på något sätt ges är att bipolär sjukdom inte gör mer än att vi antingen mår skitdåligt eller skitbra. I min värld är det mer än så.
Det jag däremot verkligen gillade var Filip Hammar som berättade att han får känslan av att han gör fel. Den känslan får jag med jämna mellanrum och det är så fruktansvärt påfrestande. Om jag får ett pm på Facebook törs jag inte läsa för jag tror att jag har gjort något fel. Om någon ringer – spelar ingen roll vem, så tror jag att jag har gjort fel. Det är så sjukt jävla jobbigt.
Sen kan jag väl i och för sig också tycka, bara för att lite snabbt återgå till hur psykisk ohälsa framställs i media, att man måste göra skillnad på psykiskt sjuk och psykiskt sjuk. Alla psykiska sjukdomar yttrar sig inte likadant. En del diagnoser går det hur bra som helst att leva med och att vara delaktig med i samhället (utöver det faktum att de är jobbiga att ha), medan andra sjukdomar kräver mer och tyngre medicinering, kanske en helt annan stöttning när det gäller jobb, boende, socialt liv och så vidare.
Man varken kan eller ska dra alla över samma kam.
