Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Egentligen vill jag skriva om att vara min egen lyckas smed. Jag har velat göra det sedan minst igår, men det kommer hela tiden saker i vägen som jag behöver skriva om först.

hand_decor

Som nu. Eller, i natt, snarare. En ung tjej slänger ut en fråga på Twitter om hur man vet att skärsår är infekterade. Klockan var rätt mycket och jag hade tänkt gå och lägga mig, men det gick ju inte. Jag tror inte att hon satt och hade überångest just precis då, utan att hon faktiskt ville veta hur det ser ut när det är infekterat/inflammerat. Så jag svarade. Vi skickade några tweets fram och tillbaka, men sen gick jag faktiskt och lade mig.

Idag tittade jag på ett par andra twittrare som också pratat med henne inatt, och eftersom de hade bloggar så gick jag givetvis dit och skummade igenom litegrand där, nyfiken som jag är.

Och jag blir så jävla ledsen. De är också bipolära eller lider av annan psykisk ohälsa, och har dessutom självskadebeteenden. Jag har inte varit självdestruktiv på det viset sen jag var tonåring – tror jag skar mig senast när jag var nåt år över tjugo, eller så. Det är ett tag sen alltså, men jag har ett minne och vet precis varför man gör det. Det handlar om att bedöva ett sinne genom att göra illa ett annat. Jag vet också att det är jävligt skönt att göra sig illa när man behöver lätta på trycket.

Men jag blir ledsen, sådär att jag vill gråta, när jag läser om hur människor lider. Jag vill gråta för deras skull, för min egen skull, för att världen ska se ut så att det här måendet ska få plats, att alla vi – ja, jag säger vi, även om jag själv är alumn när det gäller just fysiskt självskadebeteende, att alla vi ska känna oss så ensamma, så otrygga och oälskade, när det med åtminstone en viss sannolikhet är precis tvärtom.

Jag skulle vilja säga till alla er som sitter där med rakbladen och what-not; jag älskar er. Jag vill innefatta er allihop i ett tjockt täcke av kärlek som helst skulle skölja bort alla jobbigheter, alla tankar om självdestruktivitet. Det är svårt för mig att älska er individuellt, såklart, eftersom jag inte känner er allihop, men ändå. Jag önskar ändå att jag kunde ta er smärta och göra den till min så att ni ska slippa.

Alltså, jag hör ju hur tacky det här låter, men jag menar det – faktiskt 😀

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet