Jag är med i en – nej, två Facebookgrupper för folk med bipolär sjukdom. En svensk och en internationell. Det tog mig rätt lång tid att bli aktiv i någon av dem, men nu deltar jag i nån diskussion här och var i den svenska gruppen. Senast nyss frågade en tjej om hur det är tänkt att man ska märka av att man blir balanserad av Litium. Typ. Jag svarade lite kort där, men tänkte ge ett lite längre, något mer avancerat svar här.
Hur märker man att man blir balanserad när man äter Litium?
När jag tänker mig hur mitt humör/mående fungerar, så gör jag det oftast i bild. Min bild av det hela är att jag hela tiden kastas mellan två bergsväggar – hårt som fan, rakt in i stenen. Det gör jävligt ont, man blir jävligt blåslagen, och man hinner aldrig läka förrän man kastas åt andra hållet.
Det här är vardag.
Det här är inte något som händer i skov, såhär har jag det i princip hela tiden. Det är tvära kast, och jävligt långa. Det är – ja, som en berg- och dalbana, såsom jag tror de flesta med bipolär sjukdom i ett eller annat skede, skulle karaktärisera sin sjukdom.
Att äta Litium är som att grabba tag i hela den här karusellen man sitter i och stilla allt kastande fram och tillbaka. Det är inte längre en berg- och dalbana, utan mer som en liten dallring. Det hinner liksom inte bli sådär stort, otäckt och jävligt jobbigt och påfrestande, för det hinner nämligen sluta innan man når så långt. Man behöver inte ens ställa sig i stormens öga, därför att det blir ingen storm.
Sen har jag läst nånstans, och jag minns inte om det var på Fass eller vart, men tydligen så tar det ett tag innan man uppnår full effekt på Litium. Typ ett år eller så. Det suger ju pungsvett och andra fula ord, men jag antar att man får vara tacksam för att det uppnår någon effekt alls. Även om jag personligen kan känna att vi inte borde behöva gå runt och må såhär obalanserat, när det finns mediciner. Sen, återigen, kan jag känna mig rätt tacksam därför att jag ofta svarar väldigt fort på mediciner – framför allt om det är sådana som gör sitt jobb som de ska med mig.
Det jag däremot kan sakna med Litium är det där med att må bra. För det kan jag inte tycka att jag gör. Det är förvisso betydligt mer trivsamt att gå runt och känna sig hyfsat balanserad än att inte göra det, men jag skulle föredra om jag dessutom kunde tycka att livet vore lite kul.
Men. Jag antar att man någonstans måste vara sin egen lyckas smed, så gott det går. Man kanske inte kan förvänta sig mirakel från medicinernas värld. Jag vet inte.