Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jaha. Så testkör vi och ser hur det funkar, dåh 🙂 Det är min stora förhoppning att det här ska funka som jag vill, även i praktiken, sådär skarpt läge, lixom.

Klockan börjar närma sig halv två, och jag borde gå och lägga mig. Har precis varit ute och nattkissat Ella, men det rör sig en hel del tankar i skallen nu. Faktiskt rätt många. En del är överlag positiva, en del är… well, nåt annat.

Pappa har ju cancer. Förra måndagen opererades han för njurbråck. Senare under veckan fick han reda på att, trots att Västerås lasarett inte trott att det skulle gå, så tänker Uppsala (Ackis) ändå gå in och operera levern på honom. Det är där metastaserna sitter, och de är många. Som jag fattar det, så tänker de a) ta bort en bit av levern som sen växer ut igen, b) försöka få bort den största metastasen. Typ. Jag tror inte att någon tror att han blir cancerfri, men det här torde ju rimligen kunna ge honom några fler år, i alla fall. Han lät så lättad när han ringde och berättade, och jag blev så glad för både hans och Ullas skull.

Jag pratade med Ulla dagen därpå, och hon var så oerhört lättad. Och hon sade något som… well, jag hade kunnat säga något halvelakt om det, men det gjorde jag inte, därför att det gör man inte. Det hon sade var något i stil med att man gått så lång tid och tänkt på ett speciellt sätt, och nu på en gång så tänkte hon helt annorlunda, och de hade bara fått negativa nyheter innan, och blablah…

Vilket är helt korrekt. De har fått väldigt negativa besked hela tiden. Det jag reagerade på var just det här – att man får negativa besked, och ingenting som lättar, och det är jobbigt att hantera när det bara är sådär jobbiga saker.

Mmhmm. Tell me about it. Jag vet allt om den saken. Vad tror du jag utvecklat bipolär sjukdom för?

Nu sade jag inte det. Och jag tänker inte säga det heller. Men faktum är att i min värld så ser det ut ganska precis så. Mina 20 år som vuxen har bestått av starkt negativa nedslag med ett par års mellanrum, av den kaliber att det tar ett sjujävla tag att resa sig upp efteråt, och det är inte säkert att man hunnit resa sig upp när nästa slag kommer.

Anledningen till att jag reagerar såhär, lite halvbarnsligt, är att innan jag fick min diagnos så var både pappa och Ulla på mig och trodde att jag hade än det ena, än det andra. Ulla var väldigt inne på att jag hade ADD ett tag. Jag minns, vid något tillfälle, när de var här och hälsade på och som vanligt hade ett allvarligt samtal med mig, så försökte jag förklara det här med hur man trycks längre och längre ner i skoskaften när det bara händer jobbiga saker gång på gång på gång.

Då sade Ulla till mig att då reser man sig upp igen. Man ramlar, och sen reser man sig. Och så jämförde hon det med hur hon själv reagerat när hennes exman (pappan till mina bröder på den sidan) betett sig illa och försökt få hennes söner att vända sig mot henne. Hon hade brutit ihop, men hade därefter ganska omgående rest sig igen för att hon var tvungen.

Och så kanske det funkar. Om det händer något en gång. Och kanske en gång till, fast 20 år senare, när man haft tid på sig att läka ihop, ta igen sig, utveckla nytt pansar, jamen ni vet, the whole drill…

Och då, den gången, höll jag på att bli vansinnig, och jag kan än idag reta mig på hur folk – och nu generaliserar jag, inte kan förstå. När det gäller just pappa och Ulla, så är det på många sätt extremt märkligt att de inte förstår hur en människa kan fungera annorlunda än de själva. De har nämligen i hela sina liv jobbat med människor med olika funktionsnedsättningar (både fysiska, kognitiva och psykiska) samt människor i utsatta situationer när det gäller jobb (pappa var ombudsman på dåvarande SKTF, numera Vision). Man tycker att de borde ha större förmåga att förstå att en människas psyke kan se ut och fungera på ett helt annat sätt än ens eget.

Jag har mycket mer att säga, men jag måste verkligen gå och sova. Det här inlägget känns ändå som en bra början – på måndag har jag en första tid med psykolog – på riktigt! Och jag tänker mig att det säkert kan komma att bli ett antal inlåsta inlägg när det satt igång.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet