Jag har gått och dragit mig för att skriva just precis det här inlägget. I flera dagar har jag dragit mig för det. Jag vill och behöver det, men samtidigt vill jag helst gömma mig och låta bli att tänka och reflektera.
[column_half]
Jag har under ett par veckor noterat en skillnad i min tanke- och känslovärld. Utöver det faktum att jag känner mig mer stabil än utan Litium, vill säga. Faktiskt så är det just på grund av att jag känner mig mer stabil med Litium som just den här skillnaden uppstår.
Lite kortfattat kan man säga att nu när jag inte slungas upp och ner och skrapas sönder av vassa kanter på bergsväggar under tiden, när världen jag befinner mig i är mer stabil, så får allting som ligger bakom mig som jag inte bearbetat, möjlighet att börja sippra fram genom den tunga, tjocka vägg av berg jag lagt mellan mig och allt det.
Jag känner hur det tvingar sig igenom en tjock skorpa av hudlager – läkta sådana, nu när jag lyckats plåstra och klistra ihop mig hyfsat väl, ändå. Som tjock sirap är det. Ondskefullt är det också. Det ligger där och lurar, precis utanför, redo att anfalla när lusten faller på.
Hur fan kontrollerar man sånt här? Det är evigheter jag upplevde något liknande och för en gångs skull är jag inte säker på att jag har någon effektiv strategi, annat än att på så många sätt som möjligt, låta bli att tänka och känna.
[/column_half][column_half_last]
Så. Jag ägnar min tid åt att titta på tv-serier och lägga patience på mobilen – samtidigt. Det är ett väldigt effektivt sätt att låta bli att tänka. Det som stör, dock, är att jag har väldigt svårt att somna. Jag lägger mig sent (min dygnsrytm är inte alls bra just nu – den kunde iofs vara sämre, men det finns way too much utrymme för förbättring), och när jag väl lagt mig kan jag ligga jättelänge med hjärnan på högvarv. Mest om att det känns konstigt just nu.
Och så blir jag lite nervös, för i min erfarenhet är det så att när såna här “renande” grejer dyker upp så betyder det att någonting stort och otäckt kommer att hända när man minst anar det. Så var det min bästa kompis bilolycka. Innan den hade vi ägnat ungefär 1½ år åt att prata jättemycket om oss själva, hur vi utvecklats under åren, hur vi var som personer, hur vi skulle reagera, tycka och känna om vi någonsin hamnade i den sits som hon nu befinner sig i – och så vidare. Och voíla – en vacker dag var hon med om en bilolycka som försatte henne i ganska precis exakt just den positionen ingen av oss någonsin skulle vilja hamna i.
Det var faktiskt väldigt creepy.
Men. Nästa vecka har jag tid med min läkare på psyk. Då ska jag återigen ta upp att jag behöver ha en psykolog, för det här kommer jag att behöva hjälp med.
[/column_half_last]