Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Utan Litium hade jag förmodligen legat som en smält klick smör på backen och undrat vad fan som hände. Jag har, av någon skum, okänd anledning, en dag där jag går runt och tror att alla är besvikna på mig. Att jag gör folk ledsna, bara av att finnas. Typ.

[column_half]

Jag ska inte säga att det är helt ok, för det är det inte. Men det kunde vara så oerhört mycket värre. Känslan av att hjärtat är urvridet som en skitig skurtrasa, att hela världen står bakom mig och ser på mig med anklagande, sorgsna blickar… well, den finns – there’s no denying that. Men den är inte så stark som den skulle kunna vara.

Dock så vill jag, trots att jag är tacksam för att det inte är värre än såhär, bara dröja kvar lite vid känslan. Jag ogillar skarpt att ha den här känslan. Den här känslan av att man är för mycket. Jag vet inte hur jag ska förklara det, riktigt… som att man tar upp onödig plats. Att den plats jag befinner mig på, och allt som är mitt, skulle kunna upptas av någon annan, och jag är i vägen. Det jag vanligen brukar känna – känslan av att vara felfelfelfel, har jag inte nu. Bara att jag är i vägen – trots att jag inte ens träffat en enda människa idag.

bird_row

[/column_half][column_half_last]

Speaking of which; nu när det är vår är det dags för granntanterna att gå ut och parkera sina söta små arslen i bersån på gården. Det innebär att för mig börjar nu en period av att konstant, hela tiden, vara medveten om att de ser mig och Ella, att de har åsikter om mig och Ella, att de förmodligen pratar om mig och Ella – och så vidare, i all oändlighet. Jag har känt det i åtminstone en vecka – oron. Jag är orolig. Det pirrar i magen, av helt jävla fel anledningar. Jag måste anpassa min dygnsrytm, så att jag kan gå ut med Ella när de är inne och äter lunch. Det brukar sammanfalla rätt bra så att jag går ut med Ella andra gången, när de har gått in för dagen. Dessutom går jag åt ett håll så att de ser så lite av mig som möjligt genom sina fönster.

Ni hör ju själva hur jävla vansinnigt det låter. Men det är såhär jag har det. Vill jag slippa känna mig alltför övervakad, så får jag helt enkelt hålla mig undan så gott det går.

Litium is the shit.

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet