Sitter och lyssnar på musik i något slags mentalt förberedande inför det faktiska producerandet av min blivande kommande podcast. Jag köpte en mikrofon för en eller ett par veckor sen, och har ägnat en del tid åt att spela in mig själv för att höra hur jag faktiskt låter när jag pratar. Jag har ljusare röst än jag trodde, och när jag pratar i en mikrofon på det här sättet yttrar jag väldigt många “eeeeeh”… 😀
[column_half]
Det är faktiskt väldigt spännande. Nu är det snart dags för det första avsnittet att släppas. Jag har inte spelat in det än, men jag har lovat mig själv att jag ska släppa det i morgon. Jag har till och med gjort en helt egen sajt för mina podcasts. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att göra flera olika. Trots allt finns det flera saker jag “är” och kan något om, än livet med bipolär sjukdom.
Innan jag börjar spela in det första avsnittet (på riktigt, inte bara på låtsas!) tänkte jag skvallra lite om hur jag har tänkt mig. Jag har funderat jättemycket på vad jag ska prata om, hur jag ska prata om det och så vidare. Till slut kom jag fram till att det smartaste – i alla fall just nu, är att prata om mig själv. Inte för att jag på något sätt är bättre än någon annan, men för att jag kan mig. Jag vet hur mitt liv har sett ut, jag vet hur jag har känt mig och mått, jag vet hur jag ska förhålla mig till det…
Nu har jag en liten stund till på mig att fundera och jag har inte till 110% bestämt mig än, men vi kan väl säga som så att det är inte omöjligt att jag går ut ganska hardcore på första försöket och pratar om det här med utanförskap.
[/column_half][column_half_last]
Nämligen så är det så att har man inte befunnit sig i ett utanförskap har man ingen aning om vad det handlar om. Det är ungefär lika vitsigt som när en politiker med 100 000 kronor i månadslön försöker föreställa sig hur det är att leva på existensminimum.
Jag tror… eller, well. Det jag kommer att prata om kommer nog inte att vara så roligt, alla gånger. Men eftersom jag inte ser den som eventuellt lyssnar, eller får direkt respons på det jag säger, så blir det kanske inte så farligt. Det återstår att se. Men jag känner ändå att jag vill prata om jobbiga saker – även om sådant som andra, icke-bipolära, tycker är jobbigt. Ekonomi, skulder, hur man ibland får kämpa för att ta sig upp på morgonen därför att täcket av mörker är så jävla tungt – och så vidare. You know the drill…
Well. Wish me luck! Nu ska jag ta och äta litegrand innan jag sätter igång och bubblar. Håll tummarna för att det går bra och framför allt blir bra. I morrn får ni höra resultatet =)
Puss så länge!
[/column_half_last]