Ok, det är egentligen för sent – jag borde gå och lägga mig… men jag har dels behov att skriva av mig om något jag funderat på åtminstone halva dagen, och dessutom ett behov som just vaknade, av att skriva lite om det här med föreläsningar och sånt.
[column_half]
Först ska jag skriva lite kort om det här med vikt, nu igen. När jag slutade med Venlafaxin försvann mitt sockermissbruk över en natt. I princip (nästan) bokstavligen talat. Helt otroligt. Sen dess har jag inte haft några problem med att äta glass eller choklad – någon gång ibland.
Förrän nu. Sen jag blev sjuk har jag ätit mer glass och choklad än på länge. Mer glass än choklad, dock. Men sött, nonetheless.
Idag köpte jag både glass och choklad (och det var länge sen jag köpte kombinationen). Mycket choklad, köpte jag. Och skämdes. Och när jag ätit det, undrade jag – återigen, som alla andra gånger, varför jag köper och äter det, när jag egentligen inte vill ha det. Och framför allt inte när jag vill gå ner i vikt. Det liksom motverkar hela grejen.
Den enda förklaring (inte ursäkt, för det är nåt helt annat och det har jag hundra biljarder av om jag behöver) jag kan komma på är att – jag är sjuk och jag tycker synd om mig själv, och det är dessutom en gammal vana. Old habits die hard, eller vad man nu säger.
Det fick mig i alla fall att tänka att det här med viktnedgång blir et sånt stort projekt för mig. Jag försöker att se det som en livsstilsförändring – och det funkade, precis när jag slutade med Venlafaxinet. Och jag fattar inte varför det ska vara så in i helvete svårt att sluta se min viktnedgång som ett projekt, och börja se det som en förändring av livsstil. Det är ju inte som att jag inte vet hur man gör!
Så. Jag tror att jag från och med nu ska jag sluta tänka projekt och börja tänka livsstil. Jag har redan gjort många förändringar när det gäller mat, antal gånger jag äter på en dag och så vidare. Men uppenbarligen måste jag göra ännu fler förändringar, och kanske främst i mitt sätt att tänka.
Men det retar mig att det här är något jag ska ha så in i helvete jävla svårt för.
[/column_half][column_half_last]
Det andra jag vill skriva lite om, är som sagt var det här med föreläsningarna jag planerar att börja med. Jag gjorde en bild att använda i mail (sådär så att man ser bilden i mailet och inte behöver öppna den) för marknadsföring av föreläsningar till gymnasieskolor. I den korta texten skriver jag bland annat att “Min föreläsning låter illa och gör känslomässigt intryck”. Nu har jag ju inte gjort bildspelet/filmen som ska användas än, men min plan är att det ska låta illa och göra ett känslomässigt intryck.
Jag vet inte riktigt exakt vad det är jag vill få ut av att skriva om det här just precis nu. Jag bara öppnade det videoredigeringsprogram jag tänkte använda och testade att stoppa in två bilder och se vad som hände, typ. Det var häftigt. Det kommer att bli så jävla bra när jag fått ihop allting.
Kommer jag att kunna använda bildspelet/filmen överallt? Det är min förhoppning. Jag vill att folk ska prata om det. Oavsett vilken målgrupp det är. Jag vill att folk ska känna sig översvämmade av känslor som inte är deras egna, men som de efter föreläsningen/bildspelet kan hysa större förståelse för, och för att känslorna finns även om de själva inte upplever dem.
Kommer jag att lyckas med den här känsloupplevelsen?
Knowing me – ja, det kommer jag att göra. Är det något jag aldrig tvivlar på är det min kompetens, min förmåga att uttrycka mig i fotografi (och text, och kanske ljud också?), och min förmåga att få andra människor att känna saker genom att se/höra/läsa/whatever, det jag gjort. När jag var yngre var jag mer nervös, och jag vet inte vad det är som har gjort att jag har ett sådant självförtroende nu – men det har jag.
Sådär. Nu tror jag att jag har skrivit klart för natten. Det tog bara cirka 20 minuter, så jag kanske kommer i säng innan halv tre om jag har tur (20 minuter kvar!).
[/column_half_last]