Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag inte varit ensamstående under alla de här åren jag varit som sämst. Innan jag ens fick min diagnos, när jag mådde som sämst, när jag fungerade som sämst.
[column_half]
Om någon hade funnits i mitt liv – på nära håll, menar jag. Om någon hade funnits där för att fånga upp mig, för att prata med mig och få mig att inse att jag behövde hjälp, att det jag så desperat försökte göra inte fungerade. Fast det är klart; hade jag haft en partner så hade mitt liv inte sett likadant ut. Alls. Då hade jag haft någon att stödja mig på i situationer där jag nu stått helt ensam utan en enda människa att luta mig mot.
Mina föräldrar var ju väldigt oroliga. Under flera år var de jätteoroliga. Framför allt pappa. Dessutom ville han gärna få mig att känna mig skyldig för den saken. Det är i alla fall min upplevelse – sen om han tycker något annat så får han stå för det. Oavsett vilket, så stod i alla fall mina föräldrar utanför. De befann sig inte i min situation, de kunde inte förstå hur jag tänkte, agerade eller reagerade.
Och då menar jag det på flera sätt. De kunde inte förstå det ur ett känslomässigt perspektiv. När min bästa kompis var med om en bilolycka OCH jag blev av med elen första gången inom loppet av 48 timmar… pappa förstod inte att det som var jobbigast just då var min kompis. Det skulle jag nog tycka även idag. Just då var jag så lamslagen, chockad och en hel rad andra känslor att jag inte kunde ta in hur jag skulle bära mig åt för att hantera det här med ekonomin. Det förstod de inte heller. De bara förväntade sig en massa saker, och när jag på min sida inte kunde uppfylla alla dessa förväntningar så kände jag mig skyldig, dum, lat, trasig… you name it.
Tänk om jag hade haft en människa då, som stod mig nära och som stöttade mig. Som tröstade mig när det gällde min kompis – och tro mig, det behövdes… (Vi stod varandra närmare än systrar, vi umgicks dagligen i 2,5 – 6 timmar dagligen i telefon, vi pratade om precis allt inklusive färg och konsistens på vårt bajs, grovhet och längd på våra sexpartners kukar – well, you get it…) Som hjälpte mig med det här med företagandet, så att jag inte som nu, envisades i flera år med att ha företaget kvar. Eller, för den delen, hade jag haft en partner så hade jag kanske inte behövt oroa mig så mycket för hyror, el och så vidare.
[/column_half][column_half_last]
Nu är det ju egentligen rätt meningslöst att filosofera över allt det här. Done is done. Ångra inget, för du kan inte förändra det som varit. Y’know.
Men jag tror ändå att det ibland, inte alltför ofta, men då och då, kanske kan vara bra att titta tillbaka och se på det som var med andra ögon. Hur som haver; det är nu 8 år senare, jag är lite äldre, förhoppningsvis lite klokare, och dessutom har jag både en diagnos och (äntligen!) en fungerande medicinering.
Fast å andra sidan; hade jag fått hjälp tidigare hade kanske mycket, om inte allt, av allt detta kunnat undvikas. Och det måste jag säga att jag hade gärna sett att jag sluppit uppleva den avgrund jag levt i under ändå rätt många år. SÅ jävla kul är det inte. Men så är det det här med självinsikt, det här med att söka hjälp, att ha råd att söka hjälp – för det kostar trots allt pengar att gå till först sin husläkare, sen till läkare på psyk, sköterskekontakt och så vidare. Det var faktiskt mycket sådant som stoppade mig då. Med vilka pengar skulle jag betala, liksom!?
Jag känner att jag är lite småblödig. Inte tillräckligt för att bli ledsen, men tillräckligt för att tycka – återigen, att just det här suger långa fula ord. Tillräckligt för att (återigen) tycka att det är så jävla trist att så många år försvann. I onödan.
Men som jag skrev tidigare; ångra inget, för du kan inte förändra det som varit. Du kan bara plocka upp bitarna, limma ihop dem, bli en ny människa och leva vidare med alla erfarenheter du skaffat dig på vägen.
[/column_half_last]