Först, innan jag börjar, måste jag bara berätta att min minsta kisse Molly ligger i den stora blomkrukan som står på golvet bredvid mig där jag sitter vid datorn. Det är hysteriskt mysigt med en pömsig, varm, fluffig kisse man kan sträcka ner handen och klappa på när lusten faller på. Man får om man når, som jag och min bästa kompis brukar säga…
[column_half]
Jag hade flyttat hemifrån, men var ändå inte så jättegammal när jag första gången sade till pappa och Ulla att det var så skönt att komma hem därför att tempot var så lugnt där. Kan jag ha varit nånstans runt 23 – 24 år, kanske!? Jag minns inte exakt, faktiskt, men minnet får mig i alla fall att reflektera över att det inte alls var igår som jag utvecklade min bipolaritet. Nu visste jag ju det ändå, men ibland är det intressant att tänka långt tillbaka och se vilka mönster och ledtrådar man kan hitta som kan förklara hur det ser ut idag.
Det jag vid flera tillfällen har reflekterat över nu på senaste, är att jag – som jag beskrivit tidigare, känner mig mer stabil. Men det finns andra ord jag också skulle vilja använda. Ord som till exempel sammanhållen. Inte så splittrad och inte heller nödplåstrad och nödtejpad med flera centimeter breda glipor mellan delarna som är jag. Nej, faktiskt ganska tätt sammanhållen. Limmad, liksom.
Det i kombination med den här stabiliteten som jag känner, är… exhilirating, eftersom jag inte hittar något bra ord på svenska.
[/column_half][column_half_last]
Så om man bortser från att jag fortfarande går runt och känner mig sjuk (fast utan hosta, numer) så känns det mesta rätt bra, faktiskt. Jag ska iväg och ta nya blodprover vilket jag måste göra någon dag – kanske blir det ytterligare en höjning av Litiumet, who knows… Undrar hur det blir då? Jag tror inte jag har känt mig så stabil i hela mitt liv – kan man vara mer stabil än såhär?
Det jag saknar nu, om jag ska vara sån, är lite mer action. Mer energi att ta itu med saker. Men å andra sidan; jag är fortfarande sjuk och har bestämt mig för att sluta skämmas för att jag inte orkar med saker såsom jag tror att jag borde. Det där “såsom jag borde”, någon slags dum, korkad norm – nej, jag tänker lägga av med sånt. Det gör ingen människa glad – framför allt inte mig. Dessutom är det någon annans norm, inte min. Why bother?
[/column_half_last]