Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

En av de saker som varit oerhört tydliga i min superlånga depression, är oförmågan att ta tag i saker som är jobbiga. Ja, att ta tag i vad som helst, faktiskt. Men framför allt det. Jag gillar fortfarande inte tanken på att ta tag i till exempel mina skulder, men det finns annat där jag känner att jag faktiskt börjar klara av det…

[column_half]

Som det här med gastric bypass och den där eviga jävla sömnapnén som jag har. Den som tydligen inte går att göra något åt förutom med Cpap. Den som överviktsenheten i Uppsala vill att jag ska träffa en psykolog för att se om jag kan fås att tycka att det är lite mindre otäckt att använda.

Jag har ju då efter ett drygt år tröttnat på att vänta på att de ska hitta på eventuella lösningar.

Därför fick jag för mig att ta kontakt med Patientnämnden för ett par veckor sedan.

Därför har jag haft kontakt med Näsa-Öron-Hals-mottagningen på lasarettet, och dessutom bokat tid hos min husläkare för att kunna få en remiss till NÖH, så att de kan ta sig en titt på hur det ser ut i min näsa. Jag har nämligen så länge jag kan minnas haft trånga luftvägar i näsan. Jag har under lika lång tid alltid andats genom munnen. Att andas genom näsan kräver ett medvetet beslut och tanken “stäng munnen”.

Och om jag andas genom munnen hellre än genom näsan när jag är vaken, kan man ju tänka sig att jag definitivt andas med munnen när jag sover, för att det tar emot när jag andas genom näsan.

Och det kan jag säga – hur lungmottagningen, när jag för det första upplyser om att jag inte klarar av att använda Cpap-en, och dessutom upplyser om att jag har trånga luftvägar i näsan, i princip vägrar skicka mig till NÖH, är för mig fullständigt jävla obegripligt. Det är som att det är någon jävla… jamen ni vet; det här är vår patient, kan inte vi göra något så ska ni fan inte tro att ni får eller kan göra något.

För att inte tala om översittarfasoner gentemot mig som patient. Att inte lyssna på vad en patient säger borde vara tjänstefel. Om man ska jämföra med att skaffa sig en hundvalp och besöka veterinären – då sägs det att det är ägaren som känner sin hund bäst, inte veterinären. Samma sak går att applicera här, fast med en själv. Jag känner mig själv och min kropp bättre än någon annan. Om jag säger att jag har trånga luftrör i näsan, så är det så.

[/column_half][column_half_last]

Det jag tänkte komma fram till är i alla fall att det gläder mig att jag orkar ta tag i det här. Att jag orkar sitta och ringa runt, att berätta samma historia och ställa frågor, om och om igen. Detta trots att den här väntan är fullständigt jävla olidlig, trots att jag helst av allt skulle vilja skälla, skrika och vråla på de inom vården jag haft kontakt med, trots att det finns andra saker i mitt liv just nu som tar så otroligt mycket kraft och energi…

Men trots det, är jag förmögen att ta tag i det här.

stand_up_w_rose

Och I’m telling you… känslan av att kunna ta kontroll över åtminstone delar av sitt liv, är.. inte överväldigande – inte än, i alla fall. Men det är en fantastiskt trevlig känsla. En jag inte har känt på rätt länge. En som jag tror att jag tänker hålla fast vid, och vägra släppa taget om.

För ingen jävel, läkare eller ej, ska diktera huruvida jag får eller inte får göra en gastric bypass. Och ingen jävel, läkare eller ej, ska tro att jag bara tänker låta saken bero.

Glöm det…

[/column_half_last]

0 Responses to Om att ta kontroll

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet