Jag håller på att planera för resten av mitt liv. Typ. I de funderingarna ingår det här med föreläsningar, som jag var väldigt inne på för något år sen. Funderingarna har aldrig upphört, men legat på skuggsidan tills vidare. Nu börjar de dock ta fart och styrka, och jag funderar på vinklar att föreläsa om.
[column_half]
Det finns otroligt många saker att fundera över, men en av funderingarna jag hade rör hur man gör för att förklara hur en bipolär hjärna fungerar. Eller, inte ens det. Snarare hur man själv fungerar, påverka av bipolariteten.
Och så tänkte jag ungefär såhär…
Periodvis – inte i en hypomani, för det har jag inte numer (de är bortmedicinerade för länge sen, tyvärr), men ändå i något slags… i ett stadie med högre växel. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. I alla fall – i sådana perioder så fungerar ju hjärnan på ett speciellt sätt. I alla fall för mig (och troligen för dig). Om man tänker sig när man sitter på ett tåg, kvällstid och det är mörkt ute. Man åker genom en lång, lång tunnel (till exempel på väg in eller ut från Stockholm), där det sitter lampor på väggarna. Lamporna rusar förbi i en sån fart att man inte hinner se dem, bara de ljusa sträcken efter dem.
I den hastigheten rör sig tankarna. I den hastigheten dunkar hjärtslagen mot insidan av bröstkorgen. I den hastigheten kommer idéerna, lösningarna på stora problem…
Innan jag avslutade mitt företag som inte funkade, medan jag fortfarande var ordförande för en länstäckande förening för yrkesverksamma kulturutövare.. då brukade jag prata med den rätt kände konstnären Leif Ahnlund, som också satt i styrelsen för KiR (föreningen ligger vilande idag). Han kände igen sig i mitt sätt att tänka, eftersom jag tänker så fort, jag tänker så stort – på en gång. Det var faktiskt väldigt roligt att han gjorde det, eftersom resten av styrelsen – och övriga medlemmar i föreningen, inte alls gjorde det. De tänkte som vanligt folk; långsamt, slött, med behov av lång betänketid för att fundera igenom förslag och så vidare. När de funderat färdigt var jag alltid ungefär flera år framåt i tiden och väntade otåligt.
[/column_half][column_half_last]
Jag försökte förklara för en kompis en gång, hur det känns att befinna sig i en topp, en hypomani. Jag beskrev det som att… Jag jämförde det med att vara förälskad. Ni vet, sådär riktigt jävla löjligt förälskad. Man ser världen genom de mest rosa glasögon man kan hitta. Allt är fantastiskt, underbart, perfekt.
Ungefär så känns det, fast multiplicerat med ungefär 100 000 eller så. Huvudpersonen är man själv, och självförtroendet lyser – nej, det bländar. Man är vacker, fantastisk, kunnig, skicklig, ambitiös och målmedveten, man kan allt, man vet allt bättre än alla andra, man kör på som ett jävla ånglok…
-> Det är ju såhär det ska vara! <-
Men efter sol kommer regn. Så är det ju. Och efter varje hypomaniskt skov jag hade, som kunde vara upp till ungefär två veckor i stöten (inklusive för lite sömn, glömma bort att äta och så vidare), kraschade jag. Och om min hypomani skjutsar upp mig till några mil ovanför alla andras toppnivå, och jag brakar ner till flera mil under alla andras bottennivå… Då är det inte svårt att förstå att man gör sig ganska illa.
Det var alltid väldigt tydligt när jag var på väg att krascha. Jag började tvivla på mig själv. Tvivlet grodde i magtrakten, växte till bröstkorgen och hjärtat. Mörkret rörde sig genom hela kroppen, tog sig ut och täckte hela min kropp. Till slut var jag borttappad, vilse, helt utan fotfäste. Hela processen tog kanske två, tre dagar eller så. Sen var jag under ytan i upp till tre månader. Sen var det bara att börja om igen.
Det kändes väldigt märkligt att skriva ner det här. Sådär som i… herregud, är det mig själv jag beskriver? På riktigt?
Ja, jävlars…
[/column_half_last]