Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag har börjat följa en kvinna på Facebook, som även hon är bipolär. För ett par dagar sen skrev hon ett långt, öppet och naket inlägg om hur hon under ett depressivt skov (långt sådant) strulat till sin ekonomi så att hon höll på att bli vräkt. Nu löste det sig, i alla fall delvis för henne, men detta tillsammans med sådant jag varit med om själv, gör att jag kan ifrågasätta det här med hur samhället ser på folk som har skulder hos kronofogden.

[column_half]

Det är ju lite pinsamt, det här med att ha skulder. Inte bara för den som är skuldsatt, utan också för alla runtomkring. Eller, inte ens det räcker. För hela samhället. För varje människa som är skuldsatt, finns det minst tio personer till som vid vetskapen om det, skäms litegrand. För att inte tala om är glada för att det inte är de själva som är skuldsatta.

Om jag bara tittar på mig själv. Alla mina skulder, mig veterligen, härstammar från början av den period när jag mått som sämst. Min dröm om att ha lokal till mitt företag gick i botten. Min hela ekonomi gick sönder. Allt i ekonomin som var trasigt, var jag tvungen att sätta plåster på så fort jag fick in en peng. Men det kom inte in tillräckligt, så jag förlorade sak på sak på sak på sak.

Vid sådana tillfällen fylls man av skam. Därefter av skuld. Skam och skuld är två extremt tunga känslor. I kombination är det riktigt jävla hardcore på det destruktiva sättet. Skammen och skulden gör också att det blir så otroligt svårt att ta tag i saker på riktigt. Man skäms så fruktansvärt att åtminstone jag själv hellre gömmer mig och låtsas att jag inte finns.

Det handlar aldrig om att inte vilja betala sina räkningar och fakturor. Det handlar aldrig om att man på något sätt är lat eller glömsk. Det handlar om att man befinner sig i en situation där man av en eller annan anledning inte kan, därför att pengarna finns inte. Att man inte klarar av att dra in dem, oavsett om det är genom eget företag, anställning eller hur man nu får in pengarna, är också så oerhört skambelagt.

Tillsammans med min blivande god man (när tingsrätten beslutat om saken) är det tänkt att jag ska ta tag i det här med skuldsanering. Eller; jag vill helst inte göra något alls själv. Tänker jag för mycket på det går jag nämligen sönder, tror jag. Till exempel en sån grej som att den bil jag hade, skulle ha skrotats och därmed avregistreras från mig. Häromdagen tog jag mig en titt på trafikverkets (är det väl? Jag var iaf på rätt sida!) hemsida, och biljäveln står fortfarande registrerad på mig, väldigt, väldigt oskrotad. Jag öppnar aldrig kuvert från kronofogden, inkassobolag, radiotjänst eller liknande, så jag har inte heller öppnat de som kommit från just Trafikverket. Jag har trott att det varit påminnelser, men icke.

[/column_half][column_half_last]

razor

Så nu har jag ingen aning om hur stora just de skulderna är, och alldeles nyss, ute med hunden, hade jag en krypande, malande ångest. Och jag kan inte låta bli att undra för mig själv.. är det verkligen rätt att man ska straffas för något man inte kunde göra något åt? Straffas för att man varit i så dåligt skick att man inte klarat av att ta hand om så grundläggande saker som sin ekonomi.

Och jag ställer mig kluven. Därför att å ena sidan så tycker jag att finns det en sjukdom bakom en trasig ekonomi, så borde det vara lättare att få hjälp. Dålig ekonomi har så otroligt negativ inverkan på hur man mår – fråga vem som helst, om du inte vet det själv. Men å andra sidan så kan det ju vara svårt att avgöra vem som har en sjukdom bakom sig, eller vem som bara låter bli att betala för att denne inte har lust.

Det jag kan säga med säkerhet är att jag tycker inte att det är rättvist att till exempel jag, som varit med om så otroligt mycket skit i så många år, ska bestraffas genom att till exempel inte kunna flytta. Att vara så otroligt ekonomiskt begränsad att det är svårt att leva ett normalt liv. Och är det något som är viktigt, så är det just att ha ett så normalt liv som möjligt. Jag kommer aldrig att bli helt normal – har aldrig varit det, och trivs rätt bra med att inte vara det… men vissa saker vill nog de flesta ha som alla andra. Man vill känna sig som en del av samhället, och när ens ekonomi är som trasigast gör man inte det.

Nej. Jag tror att jag ändå håller på att bestraffning för sådant man inte kan rå för, är fel väg att gå. Jag vet inte hur man ska göra i stället, riktigt, men bestraffning – näh.

[/column_half_last]

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

0 Responses to Om ångest och sånt man inte kan rå för

  • Tyvärr är det väl så i de flesta områden i vårt avlånga land att regler sätt utifrån alla de som låter bli att följa regler och inte bryr sig som du gör. Det svåra är att sätta en gräns, vem har varit “slarvig” (som en del i Lyxfällan) och vilka har haft all otur som finns, samt är i en situation som gör att de inte kan anses ansvariga.

    Det är lätt att hålla med dig Malinka, det är klart att jag och alla vi som läser dina inlägg inser att det är helt uppåt väggarna. Det är klart att vi ser att du skulle behöva mer hjälp och en chans att hitta ditt boende som du så länge har önskat. Jag har ingen aning om hur det ska gå till, eller vilka resurser som finns.

    Jag tycker bara att det är så otroligt tragiskt att den hjälp som finns inte räcker och kanske p.g.a. bara kanske, för vad vet jag, att en del av kakan går till några som absolut inte skulle ha något.

    • Ja, det ÄR ju jättesvårt. Som med alla andra regler där man vill sätta dit folk som fular sig på diverse olika vis – och de SKA ju åka dit, kan man tycka. Men det gör det ju väldigt problematiskt för alla de (oss) som “bara” är sjuka på något sätt…

      Och nej, jag vet inte heller vilka resurser som finns. Det enda jag kan tänka mig är att någon går i borgen för mig, hyr ut i andra hand åt mig eller liknande. Samhället verkar ju inte ha några vettiga idéer för hur man kan lösa såna här situationer, iaf…

Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet