Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag började äta pulver i fredags. Det finns jättemånga åsikter man kan ha om att gå på pulverdiet, när det bästa sättet att gå ner i vikt trots allt är att äta rätt och motionera. Det är dock inte så tidseffektivt, och vill man gå ner snabbt av whatever anledning är pulverdiet ett bra alternativ.

[column_half]

Under de senaste veckorna har jag upplevt lite diverse grejer. Ett par av dem bieffekter från mitt Litiumintag. Andra – orsak okänd. En del skulle kunna ha att göra med sömnapnén, men skulle lika gärna kunna ha att göra med Lamotriginet, eller för den delen, någon slags eventuell möjlighet att jag håller på att bli sjuk.

Men vissa saker kan jag på ett ungefär hålla isär.

Jag har börjat bli väldigt spänd och stel i nacken och axlarna igen. Sådär så jag får huvudvärk och faktiskt ont i både nacke och axlar. Detta har med Litiumet att göra; jag har för mig att jag läste i bipacksedeln att detta kan vara en bieffekt. Teoretiskt sett skulle det också kunna vara en bieffekt av sömnapnén, för det kan tydligen också ge stela och spända muskler i nacke/axlar, samt huvudvärk. Fast med tanke på att jag varit stel och spänd i just de här områdena i över 20 år, så tror jag inte att det skulle vara just sömnapnén. Men visst, man vet aldrig (och det gör det väldigt klurigt att veta vad som orsakar vad). Men oavsett vilket; ponera att det är en bieffekt av Litiumet. Om så, är det trots allt något jag kan leva med. Det är inte roligt, det gör ont och hela baletten – men det går att leva med. Jag har levt med det så länge att det inte gör mig särskilt mycket längre. Det går dessutom att ta muskelavslappnande och värktabletter för att stå ut. För att inte tala om akupunktur, om det behövs.

En annan bieffekt är att jag är trött. Inte så trött som när jag åt högre doser av Lamotrigin, men trött nonetheless. Detta skulle a) kunna bero på just Lamotriginet, som jag fortfarande äter, b) på sömnapnén, eller c) på att jag kanske håller på att bli sjuk. Jag är osäker, faktiskt. Jag tror personligen mest på Lamotriginet, men det är jag, det. Sömnapnén… well, det retar mig faktiskt till vansinne, därför att min kropp har en tendens att lyssna på vad som sägs till och om den. På bettfysiologen fick jag veta att man kan uppleva förbättringar bara för att man så gärna vill tro på dem, då när jag fick reda på att min sömnregistrering gått åt helvete. Eftersom de säger så, så vill min hjärna tro att den ljugit för sig själv och att allting egentligen är piss och allmän bedrövlighet och misär. Alltså blir den trött.

[/column_half][column_half_last]

red

Det kan vara oerhört behändigt och smidigt att ha en så lydig kropp, men vid sådana här tillfällen; not so much. Jag skulle föredra om den kunde bestämma sig för att bettskenan var fantastiskt bra – och att det faktiskt var så. Och att den inte skulle få för sig att lyssna till några idioter på sjukan.

Bah.

Idag har jag varit väldigt trött, faktiskt. På ett sånt där “jag orkar inte göra nånting vettigt alls idag”-vis, och framför allt, ett “det regnar ute, jag har ingen lust att gå en superlång promenad med hunden”. Det slutade med att vi gick runt några hus, och när vi kom in var vi tillräckligt blöta för att det kändes ok att vara inne igen. Dessutom har jag världens löjligaste hund som inte riktigt gillar att bli blöt om tassarna. Hon hoppar verkligen över vattenpölar så hon slipper bli våt <3

Vet ni, jag tror faktiskt att jag ska ta mig friheten att inte titta på ytterligare ett avsnitt av Prisonbreak, utan stoppa i mig mina mediciner och sen gå och umgås med mina nya kuddar. Ibland är det faktiskt jävligt skönt att göra helt tvärtom mot vad man brukar.

[/column_half_last]

Arkiv
Translate