Jag pratade med en kompis igår, som också har det lite smådrygt just nu. För hennes del är det dock till stor del vintern som ställer till det. Jag avskyr vintern med passion jag med, men det är inte vintern per se som gör att jag tycker livet är extra drygt just nu. Oavsett vilket, så sade hon att hon inte har något särskilt att se fram emot. Sånt suger ju mängder med fula ord (been there, done that, quite the number of times), men tack och lov är det inte så för mig just nu.
[column_half]
Nej, för jag har faktiskt saker att se fram emot. Jag har saker jag är tacksam för, även om man kanske inte tror det. Det finns saker i mitt liv som drastiskt kommer att förändras till det bättre, så småningom.
Till exempel ringde jag Tingsrätten idag för att se hur det går med min ansökan om god man, som jag skickade in i slutet av september. Jag var ju till min husläkare för ungefär en månad sen för att få läkarintyg på att jag behöver ha en, och nu tycker jag att det börjat dra ut på tiden lite väl. Men den skickades idag till… tja, jag kommer aldrig ihåg vad det heter, men där de tillsätter en god man, i alla fall. Från och med nu kommer det att ta ungefär en månad, om jag inte ringer och tjatar lite (vilket jag faktiskt ska göra).
Och den där stackars god man-människan.. whoever it might be, kommer att ha att göra. I alla fall ett tag, tills det som är mest akut lugnar ner sig och blir som det ska.
Det här är en liten lista på sådant jag vill ska göras, så att mitt liv antar en något mer fast och omplåstrad form i stället för en massa utspridda trasiga delar, och så att jag kanske till och med tar mig vidare i mitt liv i stället för känner att jag tvingas stå och stampa för att soc med flera har sina korkade regler om arbetsträning och annat skit.
- Mitt boende. Hyresvärden jag vill bo hos har som policy att deras hyresgäster måste ha en avbetalningsplan/skuldsanering igång hos Kronofogden för att få hyra av dem (förutsatt att man har skulder hos Kronofogden, såklart). Jag har skulder hos Kronofogden, men jag har absolut ingen energi att ta tag i projektet att starta en skuldsanering. Det är för mycket, för stort, för rörigt, bara.. för, allting. Jag fixar inte att åstadkomma det, så där har ju min framtida gode man en alldeles fantastiskt ypperlig uppgift att ta tag i. Både skuldsaneringen och boendet.
- Min ekonomi. Inte nödvändigtvis ge mig veckopeng och göra resten, men till exempel ta hand om min kontakt med soc eftersom jag nu inte råkar vare sig särdeles gilla eller framför allt lita på min nya handläggare. I detta kan det dessutom gott ingå att se till att mina (få) räkningar blir betalda. Jag klarar av det alldeles utmärkt själv – det är inte ens jobbigt (faktiskt så älskar jag att betala mina räkningar; det innebär att jag är trygg ytterligare en månad)… men för att det skulle vara skönt att slippa. Plus att kanske hjälpa mig att hitta diverse fonder och andra pengar att söka, för att få råd att köpa till exempel en ny soffa, nytt köksbord och lite annat smått och gott. De förnyelser jag gör nu är ju inga stora grejer, liksom.
Föregående två punkter är praktisk hjälp jag behöver.
[/column_half][column_half_last]
Nu kommer vi till rena drömmar – såsom jag skulle vilja att mitt liv ser ut inom 1 – 1½ år eller så.
- Boende. Jag vill bo i antingen en lägenhet på bottenplan med balkong. Helst en med 2,5 rok, så jag kan ha ett litet kontor i matrummet, typ. Alternativt en trea, så jag kan ha ett riktigt kontor OCH använda köket till att äta i (inte bara laga maten). Jag vill i alla fall inte ha kontor i köket, som jag har nu. Men det måste inte vara en lägenhet, det kan också vara typ ett radhus. Med en liten, liten uteplats där man kan ha ett litet bord och ett par stolar, kanske en solstol av något slag, och där det kanske finns någon bärbuske eller annat trevligt.
- Jobb. Jag har berättat (fast det var ett tag sen) om projektet jag och min adopterade lillasyster (mitt ex tjej) påbörjat – en konstutställning om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Storleken på det kommer att kräva en hel del arbete, och jag skulle vilja ha det till en halvtidstjänst på något bra ställe. Helst så att jag större delen av halvtidstjänsten kan jobba hemifrån, men också kunna träffa folk om nödvändigt. Inom detta vill jag också börja föreläsa om hur det är att leva med bipolär sjukdom.
- Studier. Jag har 30 HP kvar till en fil kand. i konstvetenskap. Den vill jag ha. Sedan vill jag också ha en magisterexamen i konstvetenskap. Därefter vill jag plugga fler humanistiska ämnen. Estetik. Idé- och lärdomshistoria. Filosofi. Etnologi och lite annat smått och gott. Man kan aldrig studera för mycket… Jag får dock inte mer pengar från CSN, eftersom jag har åratal av obetalda studieskulder hos dem, så detta måste jag göra samtidigt som jag jobbar (om jag inte kan hitta annan finansiering till det).
Jag har ett extremt stort behov av att trivas, just nu. Att trivas och att njuta av mitt liv. Att känna mig trygg och helst älskad. Att inte behöva oroa mig eller känna mig ansvarig för allt som blir fel. Det sista låter värre än jag menar – det jag menar är att allt som händer och går fel är inte mitt fel, och jag vill inte heller att jag ska känna så, men det gör jag ofta och det är asdrygt. Typ så. Och så vill jag känna mig duktig. Att jag kan något. Fast inte på det viset att mitt värde ligger enbart i det jag kan eller det jag representerar. Så var det förut – när jag lade hela min betydelse och allt mitt värde i den jag var just då, de kontakter jag hade och det jag kunde åstadkomma för andra människor.
Men nu är det jag som gäller. Jag kommer först. Ska jag kunna åstadkomma någonting, måste jag gå först. Och jag vill njuta av min tillvaro. Ungefär sådär som jag njuter av att ha det mer trivsamt hemma nu, fast att det skulle kunna vara ungefär en biljard gånger mer, bättre och starkare eftersom det finns betydligt mer trivsamma lägenheter än den jag har.
Men you get the point…
[/column_half_last]