Det är nästan en vecka sen jag skrev senast. Inte ett dugg konstigt, om jag tänker på hur jag har mått. Jag har mått riktigt jävla crappigt, faktiskt. Det är onekligen en balansgång, detta med mediciner (pun så jävla intended).
[column_half]
Jag kan ju konstatera att för ett år sen när jag försökte sluta med Venlafaxin, så förstår jag verkligen att jag det inte gick. Inte för att stafettläkaren som jobbade uppe på Affektiva då var särskilt engagerad i att balansera upp det genom höjning eller byte av medicin till något annat än Voxra. Han mest bara godtog mitt förslag till justering och tillbakagång till Venlafaxin, fast på låg dos.
Därför ska det bli otroligt intressant att se hur jag kommer att svara på Litium. Jag tog min första tablett för ett par timmar sen eller så. Den här senaste dippen jag har haft under ett par, tre veckors tid har börjat ge sig helt av sig själv – tack och lov, för helvete, vad påfrestande det har varit. Jag har varit så vansinnigt jävla aströttast av alla, sovit jättemycket, inte haft energi till i princip någonting.. bara att ta mig utanför dörren har varit ett i princip oöverstigligt projekt, vilket är en spännande upplevelse när man har en hund som ska ut flera gånger om dagen.
Alltså, ni anar inte lättnaden när en sån här period ger med sig (eller jo, somliga av er gör nog det). Tyngden man bär på sina axlar är sådär så jag inte håller mig upprätt. Sådär så jag sjunker ner i jorden och tror att jag ska kvävas. Typ. Och när den tyngden lyfter… herregud, det är en helt ny värld. Det är ungefär som om man ser dåligt och för första gången sätter på sig ett par nya glasögon. Världen är helt plötsligt klar och tydlig, färgerna vackrare, man kan räkna löven på träden. Ungefär så känns det när den där tyngden lyfter från axlarna – helt fantastiskt skönt.
[/column_half][column_half_last]
Jag måste erkänna att jag har väldigt stark tilltro till mediciner. Efter att ha ätit Venlafaxin i nästan fem år och med erfarenheten hur det funkat med låga doser när jag haft dåliga perioder, och på alla andra sätt och vis, så kan jag inte tänka mig att inte äta någon form av medicin. Framför allt inte nu när jag inte äter Venlafaxin längre. Jag skulle aldrig i livet lita på att jag kan hantera mitt mående såsom det studsar fram och tillbaka som en jävla jojjo, utan medicin.
Sen vill jag och behöver ha samtalsterapi också. Men enbart det skulle inte alls vara tillräckligt. Fast det tycker jag i och för sig om medicinering också. Men ska det vara samtalsterapi måste den vara bra och effektiv – och i mitt fall; inte KBT. Jag gillar verkligen inte den metoden. Jag tror att den funkar jättebra på typ ormfobi, om man ska sluta röka eller liknande. Men på humörsvängningar och så vidare – not so much. I alla fall inte på mig.
Sen måste jag ju också bara skvallra lite snabbt om att jag nu i veckan skickade iväg en egenremiss till St. Göranssjukhuset i Stockholm, angående gastric bypass. Det har tagit så lång tid med allt här, att jag inte orkar med att vänta längre om jag inte måste. Jag kommer givetvis att skvallra vidare om vad som eventuellt händer på den fronten.
[/column_half_last]