Igår kväll fick jag reda på lite nytt om pappa och hans cancer. Detta i kombination med alla dröjsmål och jävelskap rörande min sömnapné, gastric bypass och så vidare, gör att jag just precis nu, sedan ett par veckor tillbaka eller så, går på knäna. Jag har dock inte riktigt insett det förrän nu.
[column_half]
Jag pratade med läkare på lungmottagningen igår, och blev inte mycket klokare av det. Jag berättade att det tagit ett år att komma hit, och att det är det sista som krävs innan jag får remiss till kirurg. Vi kom inte fram till mycket annat än att hon skulle ringa Uppsala och ta reda på lite mer, och sedan höra av sig igen. Jag upplyste om att tiden bara går, att jag varken blir mindre eller yngre, och att jag tycker att det är fruktansvärt påfrestande att gå och vänta på det här viset.
Ulla, pappas sambo, ringde mig igår för att berätta hur det gått hos onkologen. Det hade tydligen inte alls varit så kul. Pappa hade ju en tumör i ändtarmen som de opererat bort. Tydligen är dock hela levern full med metastaser, och det finns tydligen inte heller sådär supermycket att göra. Han ska få cellgifter, och därefter visar det sig väl hur han har svarat på dem, antar jag. Han hade iaf frågat hur länge han har kvar, och de hade sagt 2 – 3 år. Inte 10, i alla fall. Hans och Ullas plan är därför att han ska ha 9,5 år kvar – vilket jag tycker är helt jävla rätt inställning. Varför bryta ihop och låta sig själv dö inom loppet av en kvart, när man kan ha så många givande år framför sig som möjligt?
Själv vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Det var jävligt trist att höra om pappa igår, there’s no denying that. Men jag känner mig fortfarande inte riktigt connected. Det är som att jag har en stor bubbla omkring mig som håller det på tillräckligt långt avstånd för att det inte ska påverka mig alltför mycket.
Och jag kan inte det. Jag kan inte låta det här ta för mycket plats eller energi. Det tar redan en del, men jag måste skydda mig själv framför allt annat. Det måste vara mitt fokus, om jag inte ska gå under. Efter alla dessa år med förluster och motgångar, efter allt det som pågått medan jag varit i riktigt dåligt skick… jag vill inte tillbaka dit, och då måste jag skydda mig själv mot det som kan påverka mig i fel riktning. Jag vet att det kan låta både känslokallt och rätt illa (ungefär som det gör när jag säger att jag är glad och tacksam att min biologiska mamma är död), men helt seriöst så skiter jag i det.
Jag tänker inte gå under för att man på något vis “ska” det, om ens förälder har cancer.
[/column_half][column_half_last]
Och jag tänker inte gå under för att min pappa har cancer, när jag har så mycket att ta hand om för min egen del. När jag måste hantera detta med min sömnapné, när jag går runt och oggar över huruvida jag får eller inte får min gastric bypass som jag både behöver och vill ha, när det är sånt kaos i mitt huvud att jag inte vet vad en sak börjar och den andra tar vid.
Däremot tänker jag dalta lite med mig själv just nu. Efter igår insåg jag att jo, det är nog tamejfan ok att göra det. Inte på något överdrivet vis, men det måste få vara ok att inte göra något mer vettigt än en sak om dagen – om ens det. Jag ska försöka få arslet ur och ta mig iväg och ta blodproverna för bytet till Litium, för det kanske kan få mig att må lite bättre… men annars får det helt enkelt vara som det är. Jag behöver inte ha så höga krav på mig själv som jag har.
Just nu har jag ingen ork alls. Nu när det slutat snöa och det faktiskt hunnits med att plogas överallt så man kan ta sig fram utan att smälla av, så borde jag ju orka med att gå långpromenader med Ella igen – men det gör jag inte. Inte nödvändigtvis för att jag har dålig kondis, utan för att jag inte har någon energi. Allt som innebär att ta sig utanför dörren är ett stort projekt.
Jag ska klura ut något riktigt bra sätt att ta hand om mig själv på. Ett sätt är att se till att äta regelbundet, och åtminstone den senaste veckan har det varit lite si och så med den saken. Jag har ätit semla vid ytterligare ett tillfälle, men det är fortfarande inget som sätter igång någon kedja av okontrollerbart behov av socker. Det är alltid något att vara tacksam över.
Nu ska jag dock göra mig något att äta och se ett avsnitt av Perception innan det är dags att göra dagens enda avancerade syssla; dammsuga.
[/column_half_last]