Jag skickade ju in ett par frågor via Mina vårdkontakter häromdagen, till Affektiva. En av dem handlade om min upplevelse av den här extrema tröttheten på grund av Lamotriginet. En jättetrevlig sköterska ringde upp mig på eftermiddagen så att vi kunde prata igenom det hela.
[column_half]
Först pratade vi om det här med Lamotrigin och hur trött jag blir av den. Hon hade pratat med min läkare, som tyckte att jag skulle försöka hålla ut ett tag till och se om det blir bättre efter ytterligare några veckor. Om jag då inte tycker att det fungerar, så skulle vi försöka hitta någon annan lösning – men eftersom jag nu råkar tycka att den fungerar så bra utöver tröttheten, så vore det ju trist att behöva byta – en gång till (innan Lamotrigin åt jag Ergenyl, om någon minns – men då sov jag å andra sidan inte alls).
Jag gillade hennes inställning till det hela. Hon sade att det trots allt är jag i slutänden som måste ta beslutet om huruvida jag vill fortsätta med den eller ej. Och precis just nu är jag villig att testa den ett tag till – det blir kanske klurigt att utvärdera bettskenan, men samtidigt så måste jag nog jobba lite hårdare på min dygnsrytm och sovvanor. Om jag kan börja sova på hyfsat normala tider (allt som är efter två börjar step by step bli onormalt), så kanske jag blir mindre trött oavsett.
Vi får se.
Sen pratade vi också litegrand om det här med psykolog som jag envisas med att få tillgång till. Jag frågade och tyckte en massa saker, och hon hade ett väldigt bra och pedagogiskt sätt att förklara på. Hon upplyste mig om (vilket ingen annan har gjort) att psykologer inte med nödvändighet eller automatik har som uppdrag att hjälpa en att hantera sin diagnos. Hon sade att psykologerna mera har hand om utredningar och liknande. Däremot kunde både kuratorer och sjuksköterskor fungera som samtalspartner om man känner att man av någon anledning behöver prata (varpå jag tänkte att ööööh, oh hell fucking yes). Vi bubblade lite till fram och tillbaka och jag sade att KBT inte fungerar särdeles väl på mig, och att jag är mer intresserad av att reda ut, bena upp och gå igenom en hel mängd grejer sen många, många år tillbaka. Helt enkelt någon form av samtalsterapi. Och det hon berättade då, förvånade mig en aning.
[/column_half][column_half_last]
Tydligen så har både kuratorer och sjuksköterskor högre kompetens these days, and de hade förr. Just den här sköterskan jag pratade med idag, hade en terapiutbildning bakom sig (främst KBT, verkade det som, men ändå). Kuratorerna har tydligen också större kompetens inom det området idag än förr.
Hon var så duktig på att prata för sig och det här att jag köpte det utan att gnälla alltför mycket, och jag är dessutom nöjd. Vi beslutade att hon skulle kontakta den sköterska jag kallades till för någon vecka sen, och att hon skulle kalla mig en gång till. Jag hade minne nog att säga att jag har en rubbad dygnsrytm just nu (lade mig nånstans mellan 0530 och 0600 imorse).
Speaking of sovtider, så är jag faktiskt trött. Inte så jag somnar sittandes, men faktiskt något mer normalt trött än vanligt de senaste veckorna. Det ger mig åtminstone en viss förhoppning om att jag kanske, kanske kan ta mig i säng – åtminstone tidigare än halv sex. Jag är förvisso nattmänniska, men att sitta uppe till den tiden på morgonen blir faktiskt påfrestande efter ett tag…
[/column_half_last]