Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

. Stephen Fry . Cathrine Zeta-Jones .  Jean-Claude Van Damme . Mikael Persbrandt .

Det finns många kända ansikten som bär på samma skit som vi som inte har så kända ansikten.
Jag gillar att en del av dem är väldigt öppna med det. Stephen Fry är en av dem.

[separator type=”top”][/separator]

[column_half]

Häromdagen fick jag äntligen arslet ur vagnen och tittade på Stephen Fry’s dokumentär om bipolär sjukdom. Det var en oerhört intressant upplevelse, och väckte onekligen en hel del tankar. Han träffade både läkare och bipolära, och det var just de sistnämnda jag fann extra intressant. Det var en blandning av högfungerande och mindre fungerande, och en kvinna hade varit tvångsintagen åtminstone ett par gånger, men levde idag utan mediciner och hade ett fungerande liv. En annan snubbe hade gjort ett antal elchocksbehandlingar, vilket onekligen låter väldigt läskigt.

bird_row

Det fick mig i alla fall att fundera ganska mycket på mig själv och det här med hur sjuk man är. Jag köper rakt av att jag varit illa däran, med tanke på att jag vet hur mitt liv sett ut de senaste tio åren. Och jag menar verkligen att jag varit illa däran. Kanske inte på det viset att jag haft behov att vara inlagd, men på så vis att jag inte klarat av att få ordning på mitt liv som stegvis krakelerat och fallit isär utan att jag varit förmögen att sätta ihop delarna. Jag har bara stått och tittat på och trott att jag inte varit värd mer.

Däremot har mina föräldrar sett och med jämna (täta) mellanrum upplyst mig om att det är något fel på hur jag levt, att det inte är normalt och så vidare. Jag ville dock inte lyssna, utan försökte tro att jag jobbade på att det skulle bli bättre.

[/column_half][column_half_last]

Det jag på något sätt försöker komma fram till är att jag undrar hur andra ser på mig. Nu menar jag inte nödvändigtvis folk jag känner men inte umgås med, utan kanske mer folk jag står nära på ett eller annat vis. Mina nära vänner, min familj, folk jag har mycket kontakt med online… Ser de mig som sjuk, och i så fall hur sjuk? Eller ser de mig som en hyfsat normal människa som mår lite olika periodvis? Jag vet nämligen inte riktigt hur jag ser mig själv. Det enda jag vet är att det har tagit mig rätt lång tid att acklimatisera mig vid tanken på att jag har en diagnos, och att acceptera att jag har en sjukdom jag aldrig blir av med.

 

Sen har jag noterat en förändring hos mig själv på senaste, som jag är lite misstänksamt rädd för. Jag har alltså ägnat mitt liv åt att gå runt i depressioner i princip konstant utan större uppehåll. De senaste åtta-tio åren är nog de värsta, ever. Jag har varit så djupt i skiten att bara tanken på att hamna där.. ja, herrejävlar, säger jag bara.

Och ändå, nu när jag börjar känna mig hyfsat balanserad… så funderar jag på om det kanske är dags att sluta medicinera. Jag vet – jag vet att det är helt barockt, för under hela tiden jag har medicinerat har jag inte vågat vara utan, och de gånger jag missat att ta dem har jag känt av det alldeles för fort och alldeles för hårt. Så jag inser ju, rent intellektuellt att det vore världens misstag… men samtidigt så..

Och det här är sånt jag har läst om, och att det är superviktigt att fortsätta äta sina mediciner då för annars kan det ju gå åt helvete – igen. Och jag har faktiskt ingen större lust med det.

Faktiskt.

[/column_half_last]

[separator type=”top”][/separator]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet