Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag är ju människa, jag med, och vet precis hur man kan reagera när man ser en person som har andra förutsättningar än man själv har. Det är mest märkbart, tror jag, om man till exempel råkar på en person med fysiska funktionsnedsättningar – till exempel rullstolsbundna, CP-skador eller liknande. Det finns en stark tendens åt det här tycka-synd-om-syndromet som jag personligen fullkomligen avskyr. Det är nämligen bland det mest förnedrande man kan göra mot en annan människa.

flower-ish_line

[column_half]

Jag skrev faktiskt en krönika om det här på Motargument för rätt länge sen, som handlar om bemötande (främst ordet) av invandrare, men också av just människor med funktionsnedsättningar.

Funktionsnedsättningar finns i alla möjliga former och färger. Det kan handla om fysiska funktionsnedsättningar, till exempel att man inte kan gå, att man har dålig finmotorik, dålig koordination, muskelryckningar, att man har sned ryggrad, påverkad syn eller hörsel – det kan vara i princip vad som helst.

Blind old boss by Nikolay YEliseyev NikYeliseyev

Det finns också kognitiva funktionsnedsättningar, som kan röra sig om till exempel hjärnskador – medfödda eller sådana man ådragit sig genom olycka eller sjukdom, eller sjukdomar som påverkar ens kognitiva förmåga.

Sedan finns även de psykiska funktionsnedsättningarna. Till exempel det jag själv och många med mig bär på; bipolär sjukdom, men det finns naturligtvis fler.  ADHD, ADD, Aspbergers, Tourettes syndrom, Schizofreni – och så vidare.

Det finns många saker som retar mig med hur man ibland kan bli bemött. Jag har (tack och lov!) inte varit med om det till den grad att jag reagerat nämnvärt på det, men jag hör och ser hur andra blir bemötta och jag blir så fruktansvärt jävla asförbannad.

Sluta tyck synd om folk!!!

Sluta se ner på folk som inte ser likadana ut som du, eller som beter sig på ett annat sätt. Det är folk på precis, exakt samma vis som du. Det enda som skiljer er åt är att ni är individer, och att det därför finns olikheter. Att en av er kan gå och den andre inte kan det, är fullständigt irrelevant. Det är inte heller något som påverkar intelligensnivå eller arbetsförmåga eller något som helst annat.

[/column_half][column_half_last]

Visst, jag är inte den som har superkoll, men det finns med stor sannolikhet de som är förlamade i underkroppen och därför inte är förmögna att ha sex. Och visst – en del människor med fysiska funktionsnedsättningar kanske är begränsade i vad de kan jobba med.

Att ta jobb som skogshuggare eller vägarbetare är kanske inte det lättaste. Men det är inte synd om personen i fråga för den sakens skull.

Man kan tycka synd om personer – det är ok. I korta stunder. På ungefär samma sätt som det är ok att tycka synd om sig själv. I korta stunder. Men sen är det fan inte ok längre, därför att det gör en mer handikappad än man var från början. Det är att ge bort funktionsnedsättningar alldeles gratis – fler än en person redan har.

Och det ska man ha klart för sig. Det kan vara svårt för en person att gå, höra eller se, eller svårt att hänga med i komplicerade samtal, men det är inte den personen som är hindret. Det är du. Vi. Samhället. Det är genom att envisas med att bygga samhället för personer som håller sig inom en överenskommen norm som vi ställer andra utanför. Och så kan vi tycka synd om dem.

Om man i stället bestämde sig för att möta människor på deras egna villkor skulle fler känna sig delaktiga. Och vem vill inte göra det? Det är därför det är så viktigt att till exempel inte tycka synd om folk. Att inte se ned på andra människor därför att man tror sig veta att deras intelligensnivå är lägre än ens egen. Men ta det inte för givet, för det är inte per automatik sant. Det är inte heller ok att tala till en person med en funktionsnedsättning, man ska prata med folk. Även om personen man har framför sig har med sig en människa vars uppgift är att underlätta för personen att förstå och hänga med, så ska man i vilket fall vända sig till den samtalet handlar om.

Gaah. Det här är, tillsammans med rasism, en av mina hjärtefrågor. Jag blir jätteupprörd och förbannad och tycker att det är pinsamt dåligt av de flesta att inte veta hur man ska hantera människor som inte är eller beter sig som andra.

Hur jävla svårt kan det vara?

[/column_half_last]

[separator type=”top”][/separator]

flower-ish_line

Arkiv
Translate