Åh, fy helvete, säger jag bara. Satan i gatan. Jag vet knappt ut eller in, fast jag vill vända mig själv ut och in gång på gång på gång på gång…
Min kropp känner sig rätt crappig efter akupunkturen – jag vaknade jättetidigt i morse med huvudvärken från helvetet. Det tog mig muskelavslappnande (Paraflex) och Alvedon Forte samt en timmes helt stillasittande, samt ytterligare en Alvedon efter att ha lyckats ta mig ut på gräsmattan med Ella (hunden), och därefter X (ganska många) timmars sömn för att vakna nån gång efter 1400, fortfarande med huvudvärk. Den gav sig efter nån timme, men ändå. Jag känner mig fortfarande febrig, har ont i nacken och axlarna, och musklerna krampar med jämna mellanrum. Stundvis fryser jag så jag skakar.
Som om inte detta vore nog, bara i sig, så har jag dessutom i detta jag inte vill berätta om riktigt än, fått höra ännu mer… och jag säger bara det; så otrygg och ovälkommen som jag känner mig just precis nu, så osäker på det mesta som har med saken att göra, såsom jag ifrågasätter mig själv och alla mina sinnen… jag mår så jävla dåligt så det är knappt man tror det är möjligt, ens en gång. Och hur jag ska få rätt människor att förstå detta, går över mitt förstånd.
DESSUTOM upptäckte jag idag att jag glömt bort att ta min kvällsmedicin igår, vilket skulle kunna bidra till åtminstone delar av mitt psykiska crappighets-mående idag.
Jag får spader. Jag går under. Jag kommer att dö. Jag fattar inte hur jag ska vara eller bete mig för att folk ska vara nöjda och hålla käften. Just nu tror jag att alla, varenda jävla människa, ser minst ett, troligen två eller betydligt fler, fel hos eller på mig. Just nu tror jag att inte en endaste människa tycker att jag är genuint trevlig eller bra. Just nu vill jag bara banka på mig själv och liksom omforma mig så att åtminstone NÅGON kan tycka att det är ok att jag existerar.
Och det där med tacksamhet och att vara nöjd med sig själv… HA!
Det kan ju sticka och brinna just idag, kan jag säga.