Jag fastnade i ett långt telefonsamtal igår med en kvinna som jobbar på mitt boendestöd, som också är bipolär. Det är inte alltför ofta, trots att jag känner ett flertal bipolära, men vi pratar oftast inte på det sätt som samtalet gick igår. Vi pratade en del om insjuknande, vad som ligger bakom, hur vi fungerar och så vidare. På det stora hela ett väldigt trevligt och givande samtal. Hon är aktiv i Balans Västerås, så jag funderar på om jag ska ta och gå med där. Kanske att jag kan få fler såna här bra samtal då.
Dock är det mitt boende jag vill rapportera mest om idag. Fast det blir kortfattat det också, för jag ska göra lite andra saker angående det har jag tänkt.
Jag bor ju då i en lägenhet hos Bostjärnan i Västerås. De har bland sina hyresgäster inte särskilt gott rykte, eftersom de är otroligt snåla, tar väldigt höga hyror för rätt låg standard och dålig kvalitet på saker och ting. Dessutom, har jag upptäckt, gör de skillnad på folk och folk, tror mer på den som ringer in ett klagomål än den som klagomålet riktar sig mot. De har ingen empati, ingen förståelse och ingen vilja att hjälpa sina hyresgäster att förbättra sin livssituation genom att hjälpa till att hitta ett nytt boende.
Jag har skrivit om detta tidigare, och jag gör nu mitt bästa för att orka med att ligga på så att de kan hjälpa mig att komma ifrån den här lägenheten, men framför allt den här trappuppgången, det här huset. Att bo här är ren, skär misär.
Så håll tummarna för att jag får som jag vill och kommer ifrån det här huset (och kanske hyresvärden) innan året är slut.
Jag som helst av allt skulle vilja bo i ett hus på landet utan en enda granne så långt ögat når. Med en fantastisk trädgård med massor av äppelträd, plommonträd, buskar med bär, rabarber och jordgubbar – och så vidare… med ett par uthus och gäststugor, och gärna nånstans i närheten av vatten.