Insamling

Försäkringskassan har dragit ned mitt bostadstillägg med cirka 3 500 kronor i månaden fram till nästa höst. (läs mer här)

 

Stötta mig gärna genom min insamling (Paypal).

 

Tack!



När jag fick min diagnos som bipolär den 23 februari för 2 år sen (2012, alltså (mest för min egen skull – jag suger på att räkna år bakåt i tiden) ), så hade jag bara ett alternativ.

Det var att få medicin, och att klara mig helt på egen hand. Det fanns ingen terapi att gå i för att begripa sig på vad som hänt. Det som erbjöds var nån form av samtalsgrupper, typ. Eller snarare; utbildning i vad bipolär sjukdom är för något. Också till för ens anhöriga. Jag tyckte att jag hade rätt bra koll, så jag gick den aldrig. Den enda samtalskontakt jag fick var med en sköterska som pratade om allt annat än mig, och som jag dessutom inte tycker om.

HeartshapeDet jag däremot verkligen, verkligen, verkligen hade velat ha – och det retar mig att det inte fanns eller finns möjlighet till det i Västmanland,  det är en samtalspartner eller nån form av samtalsterapi, i direkt anslutning till diagnosen och under en ganska lång tid efteråt. Får jag drömma helt fritt skulle jag vilja ha en psykolog att träffa typ en gång i veckan eller så, samt en egen läkare. Folk jag känner väl och som framför allt känner mig väl.

Varför?

Därför att det retar mig att, som det är nu på Affektiva här i stan i alla fall, man måste ha ett specifikt syfte med att få träffa psykolog eller whatever annat. Det måste vara en problematik som man hellre förr än senare kan anse vara avklarad, löst och läkt. Typ. Och den ska ske i rätt tid också – det är väldigt viktigt. Man får absolut inte slösa resurser.

Och visst – jag förstår att vi är många som ska dela på ett mindre antal läkare, kuratorer, psykologer med mera. Och visst, jag vet att storleken på den peng man tilldelar olika delar i samhället prioriteras om och blir större eller mindre beroende på vem som bestämmer och hur samhällets behov ser ut just för tillfället…

Men jag tycker att det är fullkomligt jävla sinnessjukt att det finns så kallade stafettläkare som får skyhöga löner för att jobba en kortare tid, för att därefter ge plats åt nästa stafettläkare. Jag har ju ganska nyligen påbörjat kontakter med kurator och psykolog (vilka allaredan är avslutade), så där kan jag inte riktigt svara på hur det ser ut. Men oavsett vilket – att ha en läkare i en eller ett par månader, eventuellt börja lära känna denne såpass att man kan lita på henne eller honom… och sen försvinner personen i fråga!

Det retar mig att det inte finns möjlighet att träffa en psykolog när man är nydiagnosticerad, därför att det finns till att börja med så vansinnigt många frågor. Nu vet jag inte hur det är för andra, men jag läste i FASS beskrivning av bipolär sjukdom att man kan ha varit dålig i många år innan man fått sin diagnos (som i mitt fall), och att det kan kännas som att man tappat eller förlorat delar av sitt liv. Ja, det sitter som en smäck på mig, i alla fall. Jag upplever det som att jag har tappat ungefär 7 – 10 år av mitt liv – dessutom av mitt vuxna liv, vilket ändå är det som för de flesta tar mest plats under en livstid. Sist jag tittade efter var jag strax efter 30 – nu börjar jag närma mig 40. Sug på den, ni. Och ro för helvete hit en psykolog som kan vara behjälplig i att bena ut och reda upp i alla tankar omkring det, alla tankar bakåt som berör allt jag med facit i hand kan se som bipolära mönster…

Jag tycker att det suger väldigt många fula ord att inte ges möjlighet att prata igenom såna här saker med professionella människor. Visst kan man gå till privata psykologer eller andra samtalspartners, men jag personligen har inte råd med det.

Det finns hur mycket som helst jag skulle kunna säga om det här. Mest kritik. Jag vet att det finns områden inom sjukvården som får bra respons från sina patienter här i stan – men psykvården får det då rakt inte.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet