Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag borde inte alls sitta här. Jag borde ha gått och lagt mig för minst en timme sen. Helst två. Men det har jag inte gjort. Jag fastnade i Prison break, först, och därefter lite filmklipp på Youtube, med bland annat lejonbebisar. Huvaligen, de är så söta så jag dör.

I vilket fall. Jag har inte skrivit på ett tag. Jag har haft en del att tänka på – mycket omkring mitt boende. Det är långt ifrån avklarat – det har knappt börjat. Men jag ligger som vanligt långt före, och har redan bestämt vart jag vill bo. Till och med exakt vilken lägenhet. Och med den livsfilosofi jag har och vill leva efter, så är det därmed klart. Jag kommer enligt det sättet att se världen, att flytta in där någon gång i höst. Och ni anar inte… tanken på ett boende där jag inte har en massa äckliga grannkärringar som lägger sig i på alla sätt möjliga utom de uppenbara, är så otroligt skön så det är fanimej knappt man tror det är sant. På riktigt. Det är som om ett berg lyfter från mina axlar. Sen om det blir “min” lägenhet eller nån  annan, det återstår att se. Men skönt ska det bli. Nåt så helt jävla otroligt.

Axlar. Det får mig att tänka på anledningen till att jag inte borde sitta här. Jag ska till sjukgymnast för första gången i mitt liv i morgon. Jag ringde förra veckan, just för axlar och nacke, eftersom jag hade ett kortare skov på kanske 3 – 4 dagar, med spänningshuvudvärk och överdrivet spända axlar/nacke. Sådär så det gör ont. Jag ägnade två kvällar åt att stoppa i mig två stesolid, två paraflex och en alvedon forte innan sängdags. Det gjorde att jag kunde känna mig hyfsat avslappnad i axlarna för en timme eller ett par. Kanske – jag lade mig ju och somnade, så jag vet inte. Men nu är det iaf äntligen dags för sjukgymnastik, och jag hoppas (trots att jag är nålrädd) på akupunktur. Det här är också en sån där grej jag nästan grinar för när jag för några minuter kan slappna av i axlarna och nacken. I julas var jag och en kompis på IKEA och där var det ett par unga snubbar som stod och sålde såna här massagedynor att ha på en stol eller i en fåtölj eller så. Vi provade båda två i stolarna de hade där, och efter kanske tjugo minuters massage var jag hyfsat mjuk. Det var jag i kanske 5 – 10 minuter. Sen började det krampa i alla knutor jag har (och de är ett gäng), och jag stelnade till igen på nolltid. Och jag lovar, jag blir helt knäckt när det händer. Det är inte ett dugg kul när man känner sig någotsånär normal i axlar och nacke – och jag tänker varje gång att WOW… det är såhär det ska kännas. Jag glömmer mellan varje gång, för det händer så sällan. Så håll tummarna för att whatever blir gjort, att det kommer att hålla i sig och förbli permanent. Om jag ska behöva gå runt resten av mitt liv och brottas med det här… ja, jävlars, säger jag bara.

Jag har lite mer saker jag vill avhandla, men jag tror inte att jag orkar göra det nu. Jag är trots allt trött och ska försöka sova en sväng. Men jag ska påminna mig själv om vad jag vill skriva om;

Självkontroll. Förmågan att samla ihop sig själv och delarna av sitt liv och foga ihop dem till något funktionsdugligt. Nödvändigheten av något stort och roligt för att lyckas komma igång med det. I alla fall som det känns nu.

Men jag återkommer om det här sista 🙂

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet