Först ska jag berätta nåt kul. Jag såg nyss en peak i antalet besökare här på bloggen, och blev såklart nyfiken på vad det kunde bero på. I statistiken såg jag att föreningen Balans hade länkat till mig i ett av sina blogginlägg, så jag gick givetvis dit och tog mig en titt. Då har de återpublicerat mitt senaste inlägg om tv-serien the Black box. Och länkat till mig!
Tror ni jag blir smickrad, eller? 😀 Det är ju helt hysteriskt, juh. Det innebär att åtminstone någon följer min blogg lite halvt om halvt regelbundet, i alla fall – och det gillar jag. Så stort tack till alla er som läser alla mina rantings om allt och ingenting! <3
Sen ska jag berätta något som i och för sig har sina bra sidor, men som inte är direkt hahaha-roligt på samma sätt som ovan 🙂
Jag träffade min kurator igår. Hon är supertrevlig och vi kommer bra överens, men jag har ändå inte känt mig helt bekväm med det vi har gjort. Till saken hör att jag ända sen jag började tjata om att jag vill ha en samtalskontakt, så har jag sagt att jag vill träffa en psykolog. Och med tanke på att det jag och min kurator håller på med är betydligt mer kbt-inriktat än någonting annat, så har det känts lite fel i mitt huvud.
Så. Jag tog upp det. Hon påpekade att jag varit med och upprättat vårdplanen vi gjort, vilket är sant. Jag sade det inte just då eftersom jag inte kom på det förrän senare, men jag har känt mig lite överkörd när det gäller just kbt-biten. Som att jag inte haft något val.
Gaah, oavsett vilket så undrade jag hur de hade tänkt när de beslutade att jag skulle träffa en kurator i stället för en psykolog, och att jag varit så tydlig jag kunnat om exakt vad det är jag vill ha hjälp med från en samtalskontakt. Det är framför allt tre saker; jag vill prata om allting som har hänt de senaste tio åren eller så, eftersom jag aldrig pratat med någon professionell människa om det. Jag vill också ha hjälp med att hantera det här med att vara bipolär. Hur jag ska tänka om mig själv. Hur mycket jag kan dalta med mig själv innan det blir pinsamt. Hur jag ska hantera vissa tankar när de dyker upp och vägrar ge sig när jag vill att de ska försvinna. Och så vidare i all oändlighet. Sen vill jag också ha en samtalskontakt i samband med den gastric bypass-operation jag troligen kommer att göra under hösten. Som jag förstått på andra så är det en stor sak att gå igenom och hantera utan att ha en psykisk diagnos, och med en sådan så vill jag bara förbereda mig på att det kan bli jobbigt – och då vill jag ha ett stöd som redan finns där.
I vilket fall så lovade min kurator att hon skulle ta upp det här på behandlingskonferensen, och höra av sig till mig sen. Nu är det ju snart sommar och folk har semester, så det lär ju knappast bli förrän till hösten… men kan det bli då så är jag oerhört glad och tacksam.
Så. Nu har jag berättat det jag skulle. Nu ska jag äta ett par pannkakor som är kvar sen middagen (första maten jag ätit på flera dagar eftersom jag av ren lathet bara ätit mackor), sen ska jag nattkissa min hund, sen ska jag nog gå och sova. Kanske. Om jag lyckas.