Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det låter ju bedrövligt, kan man tycka. Jag tycker det, i alla fall. Men jag har egen skuld i den försening jag tänkte berätta om idag, och även om skulden inte är en skuld, so to speak, så beror den ändå på mig själv, och det suger [insert radvis med fula ord] på värsta möjliga vis.

Jag har ju berättat att jag troligen kommer att göra en gastric bypass. Förutsatt att jag någonsin kommer fram till att träffa en kirurg som kan ta ett beslut. Och jag befinner mig just nu, sedan en god tid tillbaka, i ett skede där jag träffat läkare på överviktsenheten i Uppsala, som ska skicka en remiss till kirurg – när jag är klar med behandling för andningsuppehåll under sömn. Jag har varit i kontakt med lungmottagningen, och fått prova en CPAP, som jag vägrar använda för att jag får panik av masken (oavsett om den är över näsa eller både näsa/mun). Efter CPAP’n har jag provat en napp-liknande mojäng som drar fram tungan så att den inte halkar ner i svalget och orsakar andningsuppehåll.

Idag fick jag reda på att sömnregistreringen jag gjorde i helgen inte gett önskat resultat, och att napp-mojängen inte fungerar såsom man önskar. Det innebär att det finns en sak kvar att prova, och det är en bettskena. Som jag tror, så funkar den så att den drar fram hela underkäken X antal millimeter, och därigenom öppnar luftvägarna  – men jag är inte helt säker. Oavsett vilket, så ska det skickar remiss till dit där de gör sådana, sen ska det göras en sån, jag ska prova den ett tag, och så ska det göras en ny sömnregistrering, och förutsatt att det funkar som det ska, DÅ svarar lungmottagningen Uppsala och jag kan förhoppningsvis få remiss till kirurg…

Allt detta innebär att jag troligen inte kommer att träffa en kirurg förrän absolut, absolut tidigast augusti eller september. Förutsatt att denne godkänner mig för operation, beror det på väntetiderna – och har jag otur är det långa sådana. Jag kan förvisso åberopa vårdgarantin, men just för ögonblicket känns det hopplös i vilket fall.

Hela alltihopa tar således så jävla mycket längre tid än jag nånsin hade kunnat hoppas. I höstas hyste jag förhoppningar om att opereras innan sommaren. Jo jävlar, du… nu ÄR det sommar, och ingen operation i sikte än. Just nu känns det som att om jag har otur, kan det dröja ända in i nästa år.

Nej, fi fan, jag är så besviken och så ledsen över det här. Jag bestämde mig tidig höst 2012 att jag ville göra det här. Jag har varit helt övertygad sen dess. Trots risker är jag fast besluten att genomföra det. Sen september i höstas har jag försökt så gott jag kan att gå ner i vikt på egen hand. Jag har ätit pulver, vilket i perioder har gått bättre, men större delen av tiden har det inte funkat särskilt bra alls. Jag har slutat röka och gått över till e-cigg. Jag gjorde ett tappert försök att ta bort den medicin som orsakat det extrema sockerbegär som fått mig att gå upp så extremt de senaste åren (Venlafaxin), men det funkade inte alls eftersom jag gick ganska djupt ner i depression igen.

Så. Hur kan skulden ligga hos mig, undrar du säkert. Jo, det ska jag berätta. Skulden ligger hos mig eftersom det är jag som har andningsuppehållen. Det är jag som får panik av att ha en mask över ansiktet, som dessutom fylls med strömmande luft. Det är min tunga som faller ner i svalget och gör så att luftvägarna spärras. Det är min mun och min tunga som inte vill att napp-mojängen ska fungera. Det är på mig. Alltså är det mitt fel att allting drar ut på tiden, och att jag inte kan se nåt slut på just den här tunneln.

Dessutom är det så att jag blir så fruktansvärt omotiverad att gå ner i vikt på egen hand. Och jag vill det. Jag vill gå ner så mycket som möjligt innan det är dags för operation. Det är många kilon som ska bort, men jag skulle vara sådär löjligt nöjd om jag kunde tappa.. åtminstone en viss procentsats av det. Jag tänker inte säga mer än så, för när jag gått ner som mest hade jag tappat ungefär 20 kilo, och jag vill inte att nån ska kunna räkna ut nånting grundat på den siffran. Men just eftersom det nu drar ut på tiden så in i bängen, så… alltså, jag orkar bara inte. Det är så otroligt påfrestande att göra så stora förändringar om man inte måste, och det tar så lång tid, det känns inte som att jag har ett rimligt mål att nå på egen hand… tja, all entusiasm, inspiration och motivation har bara sagt BYEbye, vi drar nu.. ha så kul med alla dina kilon!

Så. På det stora hela suger det här. Det suger många fula, fula ord. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera väntan. Jag har ju inget val annat än att vänta, men hur lever man med det? Och säg inte att det bara är att kämpa på, eller nåt dumt liknande.. för det är det inte. Verkligen inte.

Nej, usch. Undrar om jag ska sluta skriva om hur illa det är? Jag är fruktansvärt trött, så jag kanske ska gå och sova i stället? Och vakna till en ny, fruktansvärt varm dag där både jag, Ella, Zoe och Molly kommer att ligga flämtande och utmattade på nåt golv nånstans i lägenheten. Jag mår så dåligt av värme så ni anar inte.

Nej, tyst på mig. I morrn blir det till att skriva listor på bra saker, det märker ju jag, det…

Sov gott på er så länge 🙂

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet