Igår var jag till lungmottagningen och hämtade utrustning som ska hjälpa mig att sova bättre, men framför allt att andas bättre när jag sover.
Jag kan inte med ord beskriva hur fruktansvärt otäckt jag tycker att det är. Väl där fick jag först en panikattack innan vi började (gruppinformation). När vi fick prova ut masker fick jag först prova en heltäckande mask – alltså, en som täcker mun och näsa. Ytterligare panik. På riktigt, alltså. Jag fick panik – speciellt när det började blåsa luft in i den. Fy helvete, så fruktansvärt jävla otäckt. Jag fick prova en annan mask som bara täcker näsan, och av två otäcka saker så var det den bättre. Eller minst otäcka, ska jag väl säga.
Jag kunde inte sova med den natten till idag, kan jag säga.
Fy fan. Natten till igår. Jag var så orolig att jag inte skulle komma upp i tid att jag knappt sov på hela natten. Vaknade vid fem, med en mobil som nästan laddat ur helt och hållet. Vägde för- och nackdelar med att fortsätta sova versus att gå upp. Det slutade med att jag gick upp för att inte försova mig.
Kombinera fruktansvärd trötthet med bipolaritet och panik, samt fruktansvärt obehagliga upplevelser på lasarettet, samt duktigt starka känslor av skam över att ens behöva ha skiten. Och kom inte och säg att jag inte behöver känna så, för det vet jag. Men jag gör det ändå, och det finns ingenting någon kan säga för att få mig att känna annorlunda. Men så mådde jag. Hela dagen igår. I ett sträck. Oavbrutet, utan uppehåll. Jag hade kunnat ägna hela dagen åt att bryta ihop, men jag höll mig så gott det gick.
Jag lade mig jättetidigt igår för jag var så fruktansvärt trött. Kopplade ihop utrustningen och provade masken med luft ett par gånger, men jag klarar inte av att ha den på mig mer än ett par sekunder i taget. Det går bara inte – jag fixar inte det.
Och jag vet att ju mer jag tänker att det är obehagligt och otäckt, desto mer obehagligt och otäckt blir det ju. What you think is what you get, ni vet. Men hela grejen har blivit ett monster i mitt huvud nu, och jag vet inte alls om jag kommer att kunna vända det till nåt positivt. Vi får se hur det känns i kväll, om jag ens törs prova igen. Känns det inte bättre i helgen, kommer jag nog att ringa upp och säga att de får hitta på nåt annat. Vi får se.
Jag trodde för övrigt att jag skulle må bättre idag, eftersom jag sov ungefär elva timmar i sträck. Jag lade mig strax efter nio, och började vakna till strax efter åtta. Men jag har en kvävande känsla av panik och allmän misär som trycker ner mig ganska rejält. Det är vid såna tillfällen (bland annat) jag får begär efter socker. Idag har jag tröstätit, och tro på fan – jag mår bättre efteråt. Det håller sig naturligtvis inte, och jag måste försöka hitta nånting att byta ut det här sockerbegäret med… men jag vet inte riktigt hur eller till vad.
På tisdag har jag tid hos kurator igen. Bara det i sig känns jobbigt. Men jag har bett om det, och jag behöver det. Men roligt? Njaej. Det är väl att ta i. Men jag ska i alla fall prata med henne och fundera över det här med depression trots medicin. För nu har jag ätit dubbel dos av Voxra i ungefär 1½ vecka, och visst – jag märker skillnad i energi. Jag har mer energi nu (inte mycket, men märkbart, i alla fall), men jag mår fortfarande rätt kackigt. Det har visat sig vara en rätt dålig period just nu, och jag vill inte må så om jag inte måste, och det måste jag inte, så näh. Jag ska också ringa sköterskorna på Affektiva (helst inte den otrevliga äckliga subban, dock) och be dem prata med min stafettläkare och se om det finns någon annan medicin. Uppenbarligen så fungerar inte Voxran på just depressionen, och då verkar det ju onödigt att fortsätta med den om man inte måste. Och jag tänker vara hård med den saken.
Nähä. Om jag skulle ta och gå ut och nattkissa hunden. I snöslasket. Det är för övrigt också någonting jag blir knäckt över. Snön. Snöslasket. När jag har ett par skor att gå i, och de inte är vattentäta överhuvudtaget, samt att en söm på högra skon har gått upp så den släpper in snö om man går i för hög snö. Det blev ingen jättelång promenad idag, eftersom jag i princip badade i skorna efter bara en liten bit.
USCH!!!
Ja, ni hör ju. Det är misär och elände för hela jävla slanten.
Och just det. Jag skulle vilja be er som kommer hit från Facebook att inte kommentera på Facebook, utan göra det här på bloggen. Varför? För att jag inte har lust att diskutera det här på min tidslinje. Tack på förhand.