selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Det är ett under hur lite som behövs för att man ska kastas mellan olika stadier i sitt mående. Ett förfluget ord eller två, som talar till ens nackdel, eller vad som helst som har en negativ klang.

Happy & SadSwamibu / Foter / CC BY-N

Det är fruktansvärt tröttsamt att det inte riktigt går att förutsäga eller förebygga på något bra sätt. Det enda som funkar någorlunda är att sova och äta som jag ska, men inte ens det är en garanti för att man reagerar snett på detta lilla förflugna ord eller whatever det är som gör att man faller från en 8 till en 2 på en skala 1 – 10 i hur man mår.

Men nu hände det alldeles nyss, och jag tänkte att jag skulle praktisera min lilla tacksamhetsövning, bara för att kanske höja mig själv en aning.

Så here goes… 

Idag är jag tacksam för:

  • att Voxra på dubbel dos, dvs 300mg/dag, faktiskt ger mig lite mer energi att ta tag i saker
  • att jag har en hund att gå ut med, trots att jag verkligen, verkligen inte har lust att visa mig utomhus överhuvudtaget idag
  • att den medicinpeng jag ligger ute med betalas ut i morgon eftermiddag, eftersom jag är helt pank

Det är ungefär vad jag mäktar med att känna mig tacksam över just för ögonblicket.