Vet inte vad jag ska kalla detta inlägg, om inte just om inre kaos och dylikt.
Under drygt två veckor har jag nu ätit full dos av Voxra (300mg/dag). Tanken med det är ju att ersätta Venlafaxinet, som har sin dryga bieffekt att den ger mig ett extremt sötsug som jag inte behöver eller vill ha. Problemet just nu är att jag i stället för att må hyfsat bra och vara hyfsat stabil (och äta en del sötsaker), så går jag runt och är ganska hoppig i mitt mående, och äter dessutom en hel del sötsaker.
Hoppig i mitt mående. Ja, that’s the understatement of the year, so far. Fi fan, säger jag bara. Förra veckan var bedrövlig, och den här veckan har varit sådär. Bättre än förra på ett sätt, men så fruktansvärt grå och tråkig, och jag märker att jag verkligen dränker mig i tv-serier – bara för att slippa tänka, slippa vara medveten. Och när jag är medveten och tänkande, så är det inte särskilt kul. Medvetandet är som en stor, grå inte-het. Ett tomrum. Det är inte ens mörkt, nödvändigtvis – bara grått och jävligt tomt. Det finns ingen direkt känsla, vare sig ledsenhet eller glädje, ilska, eller nåt annat.
Bara tomhet. Bara en bedövande, ekande tomhet.
Och det kan jag säga; den känslan är inte särskilt underhållande.
Jag ringde faktiskt Affektiva häromdagen, för att säga att jag inte tycker att det funkar. Fick prata med den jättetrevliga sköterskan (och fick dessutom reda på att min kontaktsköterska som är så jävla otrevlig och arrogant, går i pension på torsdag). Hon pratade med min stafettläkare, som tyckte att jag ska ge det två veckor till. Och visst, jag köper att det kanske kan vara svårt att säga något särskilt på bara två veckor. Sure. Men det är fan så jävla tröttsamt att gå runt och må såhär. Speciellt om/när jag inte måste.
Det är så jävla svårt att veta vad som är bäst för en, när den ena medicinen å ena sidan får en att må bra, men har en bieffekt som motarbetar min viktminskning så till den milda grad, och den andra inte tar särdeles på själva depressionen utan bara ger mer energi. Och med tanke på att den här gråheten tar över, så är den där extra energin inte särskilt mycket värd.
Hmm. Kom just att tänka på hur skumt det är, ändå, att en tablett kan göra att man mår si eller så, på ett annorlunda sätt än utan den. Att man kan gå runt och må kackigt omedicinerad, eller med mediciner som fungerar, faktiskt funka rätt bra.
Och bara för det inser jag att klockan är ungefär 02.10, och att jag verkligen borde gå och sova.
Men har jag lust? Njaej. Varken eller. Det är grått nu, och kommer med all största sannolikhet att vara grått i morgon när jag vaknar. Same same, different day…
:/