Förra veckan hade jag en mindre insikt. Nämligen att jag fortfarande, efter ett antal år, har en kronisk depression som ligger och spökar och inte ger med sig. Helgens tankar och funderingar har bara byggt på det, likaså det faktum att jag är paranoid. Och när jag insåg det, blev jag lite småknäckt, faktiskt. Insikten bygger på det faktum att trots att jag medicinerar, så är jag fortfarande oerhört passiv. Jag gör inte särskilt mycket alls, utan sitter mest hemma och häckar. Jag ägnar väldigt mycket tid vid datorn, också, vilket jag helst inte erkänner, men så är det. Det tar tid innan jag kommer mig för att faktiskt göra saker här hemma. Visst, det är bättre nu än för ett par år sen – så är det. Men det är inte så bra som jag skulle vilja.
Så. Igår bestämde jag mig för att jag skulle ringa Affektiva och förhöra mig om hur jag ska göra. Fick prata med en jätterar sköterska, som jag tydligen dessutom pratat med tidigare. Vi pratade en stund, jag grinade en skvätt, och vi kom överens om att hon skulle prata med läkaren (stafettläkaren som faktiskt hållit sig kvar iaf nån månad eller två längre än jag trodde) och höra av sig. När jag precis tagit mig ut med Ella, min hund, ringde hon upp och hade pratat med läkaren.
Jag ska höja min dos Voxra till 300mg per dag. Det är tydligen inte ovanligt, och det är ju bra. Förhoppningsvis kommer jag att kunna stävja det här med dygnsrytmen genom att ta mina Lamotrigin samtidigt (som gör mig trött). Medicineringen, som den ser ut nu, består av 50mg Lamotrigin och 300mg Voxra (fr o m i morgon). Det är min stora förhoppning att det ska funka, för jag insåg idag att den sista delen (tror jag) i striden mot mitt sötsug, är att jag blir sötsugen när jag är låg, och jag är låg nu. Inte överdrivet, I’ll give me that, men still the same…
Och en sista tanke jag vill dela med mig av idag, är att de personer inom vården här i Västmanland jag pratat med idag, har varit oerhört trevliga och rara (har pratat med en annan sköterska idag också). Och det roar mig en aning, eftersom vården här i trakterna oftast ses som jävligt dålig. Och det kan jag fortfarande tycka, på sina vis, men just de här två individerna made my day 🙂
Det är skönt att det kan bli så ibland också <3