Sitter och diskuterar i en dagbok på ett community jag hänger på, rörande konflikter med människor som ser sig och känner sig kränkta. Ni vet; trollen. De som inte kan ta kritik för hur de beter sig, och som anklagar alla andra för någonting de själva gjort bort sig med.
Jag har i hela mitt liv sett mig som konflikträdd. Alltid. Men när jag läste det här och skrev en kommentar i dagboken, så insåg jag att min konflikträdsla snarare handlar om att jag inte vill hamna i konflikt med människor som beter sig på det här sättet. Jag står inte ut. Jag orkar inte. Det tar alldeles för mycket tid och energi och det enda som händer är att man blir slutkörd och utmattad på alla sätt och vis. Det finns helt enkelt ingenting positivt med det.
Och så slog det mig varför jag inte står ut med den här typen av beteende – alls. Min mamma var sån. I hennes värld var hon felfri, perfekt, utan skavanker – och hon gjorde då rakt aldrig fel. Ever. Att försöka få henne att förstå att hon kanske gjort något som sårat en, eller att hon på nåt annat sätt klantat sig… herregud, det gick inte. Det var som att prata med en döv, stum och blind vägg. En vägg som dessutom vände ryggen till och satte sig på tvären, och som sade upp bekantskapen med en.
Just sistnämnda hände mig en gång, faktiskt. Det var ganska tunga grejer det handlade om den gången, men som vanligt gjorde hon aldrig fel, och sade således upp bekantskapen med mig.
Men i vilket fall – jag insåg att det är på grund av henne jag i hela mitt liv varit rädd för konflikter, utan att reflektera över om eller att det kanske finns flera olika sorters konflikter. Det jag är rädd för är… det är jättesvårt att förklara känslan, men när en vuxen människa beter sig som ett barn, skyller ifrån sig och vägrar inse att den själv är grunden till problemet. Alltså, det låter inte alls som det jag är rädd för… hmmm…
Min mamma var en manipulativ subba som band människor till sig med kättingar och stigmata. Vi, hennes barn, var starkast bundna till henne, men även andra. Hon hade många destruktiva egenskaper, bland annat förmågan att skuldbelägga (på det extremt dåliga viset) en och få en att be om ursäkt för sådant där hon själv var grunden till problemet. Det är ett fruktansvärt sätt att kommunicera med folk, särskilt sina barn, och just den formen av konflikt är jag grymt jävla asrädd för. Det är fruktansvärt påfrestande att dutta och dalta runt en vuxen människa för att denne inte ska känna sig kränkt.
Sen är jag förvisso fullt medveten om att jag själv inte alltid är så lätt att hantera när det gäller att få kritik, till exempel. Men det gäller till största delen kritik från min pappa, och min oförmåga att hantera den väl är därför att han och jag inte är så kompatibla kommunikationsmässigt.
Äsch, det här drar ut på tiden… jag har annat att roa mig med innan sängdags, and I do intend to do it =)
Laters, peeps! <3