Klockan är lite väl mycket för att sätta sig och skriva något längre inlägg, men jag tänkte just på hur jag mår, just precis just nu, i detta ögonblick. Och jag insåg att även om jag kanske är lite trött för att känna mig på något hysteriskt, uppvarvat vis, så är jag ändå mer i balans nu än jag någonsin har varit. I alla fall som jag minns.
Och jag minns med fasa hur jag mådde innan jag började äta medicin. Hur jag kunde må hur bra som helst, och så helt plötsligt utan förvarning, blev jag tom inombords, allt sjönk undan för ett stort mörker som jag inte kunde ta mig ur. Och hur jag senare sköt mig upp ur träsket, upp bland molnen och dansade i trans till min egen fullkomlighet. Typ.
Och jag kan inte annat än glädja mig åt och njuta av hur mitt liv ser ut idag. Visst har jag dalarna fortfarande (topparna har i princip försvunnit helt och hållet), men det går inte ens att jämföra med hur det var förut. Herregud… nu kanske de håller i sig ett par, tre dagar, och känslan är inte ens i närheten av hur det var innan medicinerna. Jag är mer låg och off än djupt deprimerad.
—
Och bara som liten notis, så har min läkare på Affektiva gått i pension. Det innebär att jag måste ringa och boka tid med en ny läkare, bara för att jag vill ha en bra läkarkontakt med tanke på mina planer för hösten (GBP-op.).
Nu är jag dock trött. Nu tänker jag gå och sova 🙂
Sov gott, kära läsare! <3