Läste just en lång status på Facebook som delas av många just nu. Den handlar om en kvinna som stoppar fyra unga killar från att trakassera en afrikansk ungflicka på tunnelbanan i Stockholm. Sånt gillar jag. Jag gillar folk som har civilkurage och som törs säga ifrån när man ser ett beteende som inte är ok eller önskvärt.
Mina tankar gick igång när jag läste den statusen, och jag började fundera på hur jag skulle ha reagerat i samma situation – och än mer; hur de unga killarna kan tänkas ha reagerat på mig. Och så började jag fundera över mina föräldrar – och hur min mamma aldrig haft nån naturlig respekt med sig. Hon har krävt respekt i stället för att få den. Och under väldigt stora delar av mitt liv (tills för kanske fem, sex år sen), trodde jag att jag själv inte hade någon respekt med mig bara för att jag är hennes dotter. Att jag inte var värd respekt för att min mamma var sjuk. Hon är (tack och lov) död sen många år tillbaka, men när hon levde var hon.. oerhört speciell. På det dåliga viset. Sen den dagen jag började inse att hon inte var som alla andra, har jag aldrig hyst någon större respekt för henne. Jag har varit rädd för henne, men sällan respekterat henne.
Min pappa, däremot, har en ganska naturlig auktoritet och respekteras för den. Åtminstone i sitt yrkesliv. Nu är han pensionär sen några år tillbaka, och är kanske inte auktoritär på fullt samma vis, men ändå. Och jag tackar alla högre makter för att han är min far, och att jag har ärvt egenskaper från båda sidor (som ung trodde jag alltid att jag ärvt ALLT som var jag från mamma).
Det jag försöker komma fram till är att jag tror och hoppas att jag skulle ge mig in i en sådan situation medförandes respekt som skulle få småpojkar i 20-årsåldern att ge fan i att trakassera en ung, afrikansk flicka. Det finns vissa saker man bara inte gör, och det är min starka åsikt att det är allas ansvar att se till att ingen gör det. Litegrand som detta med att allas barn är allas ansvar – ser man småbarn som gör fel är det ditt ansvar lika mycket som mitt att upplysa barnet om det. Inte nödvändigtvis bestraffa – men upplysa ungen om det, och kanske berätta för dess föräldrar om man vet vilka de är.
Dessutom är det så att det är oftast fler människor som tycker samma sak, men som inte vågar säga ifrån, än det är människor som uppför sig illa. Därför kan man tycka att det borde vara fler som säger ifrån – tillsammans är vi starka, inte sant?
Och jaaa, jag blir jätteupprörd av sånt här. Det här inlägget blev inte riktigt som jag hade tänkt mig – jag hade tänkt att jag skulle ta upp lite mer om min biologiska mamma, men det får bli senare.
För övrigt glömde jag att ta min Venlafaxin i morse, så jag fick ta dubbelt nu tillsammans med Lamotriginet. Det lustiga är att det faktiskt märks att jag inte tog den i morse. Det verkar vara en ganska perfekt balans på medicinerna just nu, förutsatt att jag tar Venlafaxinet som jag ska ^^ – det vill säga; morgon och kväll.
Nu; lite slöande innan sängdags.
Puss på er så länge! <3