Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Nu är det ett tag sen – igen. Den här gången beror det uteslutande på att jag var klantig och inte hittade rätt fakturor till mitt webhotell, så det har varit avstängt under en månad. Nu är jag dock i kapp igen, och kan återigen blogga.

För första gången har jag haft en väldigt skum period när det gäller justering av medicin. Eller; alla perioder har ju varit skumma på sina vis, men det här har varit riktigt jävla skumt. Jag insåg för några veckor sen att blåsorna jag haft på tungan ända sen i höstas (till och från) troligen är en biverkan av Lamotriginet, så jag pratade med min läkare och kom överens att vi skulle prova att sänka dosen ända ner till 25mg/dag.

Det funkade inte.

Mina toppar – det vill säga; de tillfällen när jag går upp i varv och vare sig kan eller vill komma ner igen, har hittills uteslutande bestått av positiv energi och en skaparvilja och idérikedom som är sådär löjlig. Den här gången var det helt annorlunda. Jag gick upp i varv, men jag var irriterat och retlig, sur och grinig och på allmänt asdåligt humör. Jag arbetade upp mig till ett raseri där jag bara ville dunka huvudet i en betongvägg för att få tyst på de ord som dånade i skallen. Det var som slag mot insidan av skallen, där jag hela tiden “hörde” ordet FEL FEL FEL FEL FEL FEL du är FEL du gör FEL FEL FEL du är FEL du är FEL FEL FEL du gör FEL FEL FEL om och om och om igen. Och nog för att jag brukar ha perioder där jag känner att allt jag gör är fel, men just den här gången blev jag så arg och det brukar jag inte bli. En av kvällarna satt jag och grinade för att det är så fruktansvärt påfrestande att bli sådär FEL och sådär arg på grund av FEL och hela baletten.

Jag tog mig i alla fall friheten att höja upp till 50mg/dag som jag åt innan, och efter ungefär tre dagar var jag hyfsat back in business igen. Normalt sett är jag väldigt känslig för ändringar i vissa nivåer på mina mediciner – Venlafaxinet är jag extremt känslig för och reagerar oftast inom ett dygn om det blir för låg dos. Det här tog några dagar åt båda hållen, vilket kändes lite skumt också. Tur i alla fall att min läkare (som ringde ungefär fem dagar efter att jag ringde ganska akut till Affektiva) tyckte att det var ok att jag gick upp i dos innan vi hann prata. Vi kom i alla fall överens om att jag ska fortsätta på 50mg/dag och hoppas på att blåsorna inte kommer tillbaka.

En av grejerna jag insåg av hela situationen var till min faktiskt rätt stora glädje att det inte alltid behöver finnas en anledning till att må dåligt. Det gjorde det inte den här gången. Det kom completely, totally out of the blue. Och det känns rätt skönt att kunna säga att på grund av en justering i medicinerna så blev det en kaosartad period på några dagar, men det blir bättre när medicinerna är som de ska igen.

Jag har ett par till saker jag gärna vill berätta om, men jag ska spara på det några dagar till. Det handlar om större förändringar i mitt liv som jag är osäker på om jag är redo för, men som jag är fruktansvärt sugen på. Jag tror att det finns fler av oss/er bipolära därute som kan förstå tjusningen i det hela 🙂

Så. Nu får det vara kväll. Jag ska käka nåt och titta på ett eller ett par avsnitt av en tv-serie jag följer.

På återskrivande, gott folk! <3

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet