Sist jag skrev handlade det om att jag var så extremt jävla pissatrött att jag knappt trodde det var sant. Jag trodde att det hade med Lamotriginet att göra, men det var bara lögn och ont förtal.
Jag har varit DÖDSSJUK i helgen. Mja, dödssjuk är väl kanske att ta i, det medger jag.. men fan inte långt ifrån. Jag blir väldigt sällan sjuk, och då blir jag oftast förkyld. Uppväxt som jag är med min pappa, har jag lärt mig att vara förkyld som en hel karl. Nu är det i och för sig vare sig en under- eller överdrift; herregud, jag blir verkligen JÄTTEFÖRKYLDAST av alla. Näsan är som en öppen kran och det rinner konstant, eller så är snoret så segt att man kan göra lianer av det, och bara dra och dra för att få ut det. Den här gången har jag dessutom hostat (hostar fortfarande) upp slem, och jag hostar till jag nästan spyr ibland. Plus att luftrören dragit ihop sig till de tunnaste sugrör man kan tänka sig, så jag blir alldeles andfådd bara av att hosta.
Tja, låt oss bara säga att jag har ägnat helgen åt att tycka synd om mig själv ^^ nu börjar det tack och lov bli bättre – jag klarar av att hålla mig vaken i princip en hel dag i sträck, och näsan är mer täppt än en öppen kran. Jag hyser stora förhoppningar om att åtminstone vara någotsånär frisk framåt helgen igen.
NU, däremot, ska jag parkera i soffan med en massa kuddar och täcken, äta ett par mackor och se ett eller ett par avsnitt av Supernatural innan det är sovdags (i soffan – lutad i 45 grader, för hostans skull). I morgon kommer ju boendestödet igen, och sen har jag bokat tvättid klockan elva. Hoppas bara att jag orkar använda den också.
Sov gott med er, sötnosar! 🙂 I morrn har jag skvaller att komma med, men det tar jag då!