Det är säkert fler än jag som menar att det är en jävla skillnad på att överleva och att leva. Jag vet att jag är tjatig om min åratal långa depression, men alltså.. under ett flertal år – ungefär tre år, kan man nog säga, så handlade hela mitt liv om att överleva, just. Jag levde långa perioder utan pengar (och då menar jag UTAN pengar – jag hade inga pengar på något konto, och inga pengar i plånboken), jag levde med skuldkänslor och skam, och med stora förluster av personer som stått och står mig nära. Jag vill inte ens berätta om de värsta perioderna, men jag lovar er – det var ren, skär överlevnad som gällde och ingenting annat.
I början av 2010 insåg jag att jag hade en depression, och tog mig till min husläkare för att få hjälp. Det var då jag började äta Venlafaxin. Den fick mig att ta mig i kragen och ta kontakt med socialen för att få ekonomisk hjälp. Sen dess har mitt liv varit på en extremt långsam färd up from the abyss, så att säga.
Och nu när jag står.. tja, jag vet inte ens riktigt vart jag står, faktiskt. I mitten av början av början på att påbörja resan tillbaka mot att bli en människa igen, och inte vara nån slags social outcast som inte tillhör samhället på ett endaste litet vis. I alla fall; nu när jag står här, märker jag hur.. outvecklad jag är. Jag vet inte hur jag bättre ska beskriva det. Innan den här depressionen, var jag den som gav råd åt mina killkompisar om hur de skulle hantera sina flickvänner. Jag hade ett jobb jag trivdes med, jag hade inga skulder, jag hade livet framför mig. Sen dök jag ner i avgrunden och stannade där i rätt många år, trots allt. Och när man befinner sig i avgrunden så länge, finns inget utrymme för utveckling. Jag har levt som singel sen 2005, och har noll koll på hur man bär sig åt för att till exempel leva tillsammans med någon på ett bra och hälsosamt vis. Jag vet knappt hur man bär sig åt för att visa sitt intresse för nån så de fattar. Och det trots att jag back then, in the old days, hade rätt gott om kandidater till älskare och så vidare.
Så här står jag nu, 36 år gammal, och känner mig fortfarande som om jag vore 25. And I’m telling you.. det är ingen trevlig känsla. Det känns som att jag fastnade nånstans och aldrig kom vidare, riktigt. Och det skrämmer mig en aning, eftersom jag när jag var yngre hade fördomar mot människor som fastnade i en viss ålder och aldrig kom vidare. Bland annat vet jag en kvinna som gick i samma klass som jag när jag läste min grundläggande utbildning i fotografi. Vi tillhörde ungefär samma subkultur, trots att hon var ungefär tio år äldre än jag. Jag minns att jag tyckte att det var väldigt märkligt att hon aldrig utvecklats vidare. Och nu är jag där själv. Jag ser på gamla bekanta som nu bor i hus, är gifta och har barn – allt det där som de flesta gör. Man blir äldre, man har jobb, man gifter sig och skaffar barn.
Alla förutom jag. Jag är i stället arbetslös, har socialbidrag, har en psykisk sjukdom jag aldrig kommer att bli frisk ifrån, jag har boendestöd eftersom jag inte klarar av att ta hand om mitt hem på ett tillfredsställande sätt.. och så vidare.
Det här är inget jag sitter och gråter över just idag. Det här är mest en reflektion och ett konstaterande av fakta.
Sen är det ju då tanken på att tillfriskna såpass att jag kan fortsätta att leva mitt liv, sådär på riktigt. Att vara en människa igen, i stället för en själlös varelse som bara överlever.
Det som är märkligt och jävligt drygt med att tillfriskna, är att det.. hur ska jag förklara. Ena dagen kan det vara så att vissa delar av mig känns rätt hela. Plåstret som jag skrev om i förra inlägget, sitter hyfsat bra på just ett ställe. Men samtidigt så lossnar ett plåster på ett annat ställe, och en annan del av det som var hela mig, faller ner igen. Än så länge känns det mest som att det enda jag har tid och ork till är att plåstra om det mest akuta, men jag hinner och orkar inte underhålla det som redan är omplåstrat. Det är en oerhört frustrerande känsla, och jag önskar så att jag kunde fokusera på ett plåster i taget.. men det går liksom inte, för då är det inget annat som funkar under tiden.
Och tro mig; jag vill gärna bli så frisk som möjligt, gärna så snart som möjligt, så jag orkar ta tag i mitt liv – på riktigt.